anna bäckman

Håkan Hellström i Örebro igår var hejdundransbra. När jag stod och sjöng Kärlek är ett brev skickat tusen gånger tillsammans med publiken och Håkan kände jag hur kroppen nästan skakade och tårarna riktigt tryckte bakom ögonen. Det finns ingen text som berör mig så mycket som den texten, det är verkligen helt sant. Den är så perfekt, så träffande, så sann. Jag älskar den. Och jag älskar Håkan. Fyfan vad underbart det var. Dessutom vill jag gärna ha en dejt med StorArvid, om den innehåller idominsalva och grillkrydda.

Jag hittade en vimmelbild från 100-dagarsfesten i torsdags också. Haha.

Majs- & Ananasburk

När jag lyssnar på Håkan Hellströms Gårdakvarnar och skit får jag tokiga återblickar över mitt senaste sommarlov, och främst av Peace&Love. Jag hoppas verkligen på att det blir en repris i år igen, skulle vara jättekul. Och även om den här terminen kommer bestå av massor av roliga saker så är sommaren efterlängtad. Då allt är över.

Igår innan jag skulle sova så kollade jag på Stomp the Yard, eftersom det är så sjuuuukt snygga killar i den (som inte har dåliga hårdagar.. haha), och kom på mig själv med att hoppas på att Chris Browns roll skulle överleva, vilket jag alltid gör när jag ser den filmen. Varje gång jag tittar på den så tror jag liksom att det ska finnas en chans att han som håller i pistolen ska missa, eller att Chris ska hinna resa på sig och flytta sig. Eller att han helt enkelt bara ska överleva.

Varför är man så dum för? Jag menar, varje gång jag kollar på Lejonkungen så hoppas jag att Mufasa ska överleva, och varje gång jag kollar på Dirty Dancing 2 så hoppas jag att Katie och Javier ska hinna dansa klart finalen innan hans bror tar fram pistolen. Men jag vet ju varje gång att det inte är så, filmer förändras inte. Det kanske är just det som gör dem så bra.

Stomp the Yard är iallafall en grym film, tröttnar aldrig på att se den. Och grattis till kronprinsessan som har förlovat sig! Blev nästan lite sentimental när jag och mamma kollade på deras tal på tv idag, även fast vi fick se det typ fyra gånger. Det är trist att vara sjuk..

MUMS!!!!!

Efter att ha varit magsjuk och knappt ätit något överhuvudtaget under helgen så har jag om möjligt ännu svårare att förstå mig på anorektiker än vad jag hade innan. Min mage är så arg på mig just nu, för att jag inte äter, men när jag väl äter så blir den lika arg. Och eftersom jag knappt äter så har jag ingen energi vilket har gjort att jag legat ner hela helgen med världens huvudvärk och gråtit för att jag tyckt så synd om mig. Det är ju sjukt att folk kan utsätta sig för att må så här med flit.

Men efter att ha missat Afasi&Filthy's besök i Eskilstuna i fredags har jag laddat ner lite musik med dem och förundras över hur många av låtarna jag faktiskt redan "kan". Undrar om det beror på mina vänner i Uppsala som jag delade camp med på Peace&Love i somras, med tanke på att det spelades en del hiphop där. Hur som helst sitter jag just nu på stolen och gungar i takt med både Afasi&Filthy och Looptroop. Man kan ju undra vad som hänt med mig den här helgen.

Dags att piggna till. Idag ska jag äta mer frukost än igår, för idag ska jag bli frisk hade jag tänkt. Jag får lägga benen på ryggen.

Jag har kollat runt på flera olika hemsidor nu på senaste tiden och är enormt sugen på att "klicka hem" tusentals sommarkläder, festklänningar, skor och väskor. Det vore enormt skönt att vara miljonär nu, kan jag säga. Kanske ska satsa på det?

Träningssugen är jag, och kaffesugen. Men nu blir det jobb, jobb och jobb resten av veckan. Det ser jag verkligen inte fram emot, men ska försöka tänka på Magaluf under tiden som jag jobbar. Måndag längtar jag till däremot, då blir det äntligen träning och dessutom en fika med en efterlängtad vän.

Kanske kan kompensera kaffet med en kopp te, och träningen med en promenad?

Jag har tappat lite av min verklighetsuppfattning på senaste tiden. Jag har på något sätt glömt bort hur viktig skolan är, hur mycket/lite pengar jag har, eller vilken plats jag befinner mig på. Jag har blivit mer spontan och struntar i vissa saker.

Något annat jag märkt på senaste tiden är att jag mår väldigt, vädligt bra. Om det har någon koppling med min försämrade verklighetsuppfattning vet jag inte men oavsett vad det beror på så tycker jag det är enormt skönt.
 
Men just nu är jag enormt sugen på en latte. Ge mig en?

Det skulle bli en bilresa till Flen. Det blir en tågresa till Örebro. Tyvärr så blir inte vår reunion komplett eftersom den bara kommer innefatta tre av fem medlemmar i Playa del Inglés - teamet. Men förhoppningsvis får vi roligt iallafall.

Tjolahopp!

Alla hade sagt till mig att Lasse Lindh var sämst i Melodifestivalen. Att han verkligen misslyckades med sitt framträdande. Men jag bestämde mig ändå för att springa ner och kolla på reprisen idag eftersom jag missade det igår när jag jobbade. Jag kom på det lite sent så hoppade in mitt i hans låt.

Det första som hände var att jag skrek. Det kom liksom av sig självt. Hans musik bara strömmade in i mig och fyllde mina blodådror och jag var tvungen att skrika för att inte bli tokig av det. Det andra som hände var att huden knottrades från tårna upp till öronen. När han sedan slog sig ned på knä och sjöng; "Kom som du är, kom vackra, kom" tänkte jag tillbaka på konserten som jag var på i somras och fylldes av lycka och skickade sms till min bästis.

Alla kanske inte uppskattar Lasses musik, och tycker att han är bra. Men om man tycker om honom, och tycker om hans musik, så kan man inte påstå att hans framträdande igår var dåligt. Det var helt enormt, ju.

Och Lasse, Du är också sjukt snygg!

Jag tror aldrig att jag har hatat Alla hjärtans-dag så mycket som det här året. De senaste veckorna har jag blivit enormt påmind om att alla mina närmsta tjejkompisar har pojkvänner och att jag därför skulle få tillbringa dagen helt själv. Igår ringde min jobbarkompis och frågade om jag kunde jobba åt henne, och eftersom hon säkert hade viktigare saker att göra på Alla hjärtans-dag än vad jag hade så gick jag med på det.

Jag trodde att det skulle kännas bättre att vara på jobbet och ha något för mig istället för att sitta hemma och känna hur ensam jag var. Men det blev bara tvärtom. Jag kände mig snarare mer ensam för att jag just inte hade något bättre för mig än att sitta i kassan på ICA och skära mig under naglar (fyfan vad ont det gjorde). Dessutom blev jag ständigt påmind om dagen i och med alla gulliga par som kom in och köpte mysfaktorprylar, såsom glass, filmer, geléhjärtan och liknande. Och alla som kom in ensamma och köpte blommor och choklad och mjukisdjur. Men det värsta var att jag ändå inte kände längtan efter förhållande. Inte idag. Jag är bra kluven.

Men den här veckan med italienarna har varit grym. Anna Banana. Saknar alla!

Ser en internetfri vecka framför mig, tack vare min italienska utbytesstudent Alessandro. Hoppas han är lika skön i verkligheten som på msn, och som sagt - hellre dryg och självsäker än blyg och tyst!

Jag blir mer och mer sugen på att skriva en historia om alla mina kunder på ICA. Jag sitter och hittar på massor redan nu, och har redan en bild av alla. Känns som att jag känner dem, som om de är mina vänner.

Och igår när jag satt i kassan så upptäckte jag att jag hade skurit mig på fingret och grimaserade lite för att det gjorde ont. Samtidigt kom det in en gubbe med lite halvlångt grått hår och frågade om han kunde få växla sin femhundralapp. Han lade märke till mitt sår på fingret och när jag gav honom hundralapparna så tog han tag lite extra om min hand. Min första tanke var att han var ett peddo, men sen kände jag att jag inte hade ont i fingret längre.

Vad tror ni? Helade han mig eller finns det en naturlig förklaring? Det är så sjukt tråkigt att man måste hitta naturliga förklaringar till allt. Varför kan det inte bara vara så att det finns övernaturliga krafter? Fyfan vad tråkiga vi människor är som måste ha vetenskapligt bevis på allt. Empiri kan dra åt pipsvängen.

Uptäckte just två saker;
Jag måste bli rik när jag blir stor: Jag har hittat min drömlägenhet och hade redan planerat vilket rum som skulle bli mitt och hur det skulle vara möblerat och vilka pojkvänner jag skulle ta med mig dit. Jag började nästan gråta när jag fick veta priset för den.
Jag missbrukar hudlotion: Jag köpte en ny för ungefär två veckor sedan och nu "pruttar" den när man ska försöka få ut någonting. Nåväl, jag får väl mysig hud i alla fall?

"När vi är ointresserade tar våra ögon stillbilder,
när vi är intresserade tar de långfilmer"
- Okänd

Jag förstår inte vad som händer med rutiner och traditioner. Det är så mycket som försvinner med åren. Folk har slutat fira högtider på traditionella sätt och jag kommer ihåg hur förstörd jag blev i sexan när min musiklärare tog bort "We are the world" från våran avslutning. Den hade sjungits av sexorna i alla år.

Familjelivet finns knappt längre, familjer med skilda föräldrar är den nya Svensson-familjen. Folk börjar trotsa oskrivna regler, som att man har vita klänningar och vita hattar på studenten, och att man har långa klänningar på balen. Men det värsta av allt - folk slutar gå på balen.

Ända sen mellanstadiet har jag gått och fantiserat om balen. I högstadiet började jag och mina tjejkompisar kolla ut klänningar och bestämma hur man ska ta sig dit. I ettan på gymnasiet började jag fundera på vem jag skulle gå med och nu i trean när det är dags att börja anmäla sig så är det knappt en jävel som ska gå. Har man ingen pojkvän står man där utan balpartner och ingen av mina killkompisar är intresserade av att ta på sig smoking och leda mig in på Sundbyholms slott. Jag typ gråter. Vad har hänt?

Jag har i alla fall köpt klänning nu, för jag ska fan gå - jag ska vara prinsessa för en dag. Och jag har klarat mig utan en prins i hela mitt liv så varför skulle jag behöva en nu?

Det är så otroligt lätt att förstöra en vänskap. Man kanske blir förvirrad av någon anledning, eller missförstår varandra eller bara tjafsar i onödan och sen helt plötsligt är man utan varandra. Det kan gå så fort att man inte ens märker det, eller också är det just det man gör. Märker det. Och så upptäcker man att man var väldigt klantig, eller att man är sjukt besviken eller förvånad över sitt eget eller sin väns beteende. Men det läskigaste är att man ibland kan känna en lättnad över att vänskapen är slut, även fast den var bäst. Man kan känna det som en prövning, att man tar en paus för att testa om man klarar sig utan varandra. Tappa beroendet, se om man tar varandra för givet. Man kanske till och med omedvetet förstörde vänskapen med flit för att man behövde lite luft även om man aldrig trott att man skulle vilja vara utan personen.

En annan sak som är konstig är hur man kan bli så kär att man slutar tro på kärleken. Att man när man är 18 år kan ha känt så stor kärlek till någon att man inte tror att man någonsin kommer kunna känna likadant för någon annan. Det går inte ens att föreställa sig hur man skulle kunna leva med någon i hela sitt liv. Man försöker nästan tvinga sig själv att tycka om andra, inbillar sig att man gör det, bara för att man så gärna vill att det ska finnas någon annan som är lika perfekt. Men varje gång ramlar man tillbaka till att "det är kört". Och det beror på att man varit helt galet, spritt språngande, sprudlande och tokigt kär. När man är 18 år.

This world has only one sweet moment set aside for us.

Nu när jag har tillbringat en kväll, en natt och en förmiddag i min systers lägenhet längtar jag något enormt efter att få flytta hemifrån. Vill bara ha mitt eget, och framför allt ett ställe och slippa två. Men nu lär jag väl bo hemma i minst ett halvår till iallafall, så det är bara att bita i det sura äpplet. Den som väntar på något gott...

Hade grymt kul igår iallafall, tack! Skål för Magaluf!