all the other kids with the pumped up kicks, you'd better run
and my heart's not breaking
He opens up my door and I get into his car and he says:
"You look beautiful tonight", and I feel perfectly fine.
But I've been screaming and fighting, and kissing in the rain.
And it's two a.m. and I'm cursing your name.
You're so in love that you acted insane, and that's the way I loved you.
Breaking down and coming undone, it's a roller-coaster kind of rush.
And I never knew I could feel that much, and that's the way I loved you.
this has got to be the good life
Idag när jag tittade ut genom fönstret på tåget möttes jag av en tjej med ett leende på läpparna, ett leende som hon själv inte visste om att hon hade. Det var en underbar känsla att se det istället för de sorgsna, arga och trötta ögon som förut alltid tittat tillbaka på mig.
Jag vet inte varför jag är så glad. Det kanske är för att jag lämnade Eskilstuna under mina två enda lediga dagar på tre veckor. Eller kanske för att jag förvånad träffade en gammal vän på restaurangen jag åt så himla god mat på. Det skulle också kunna vara för att jag med en underbar, blond vän vek mig av skratt på Medborgarplatsen igår kväll, eller för att jag några timmar senare stod utanför en korvkiosk med en megarulle i handen och blev erbjuden en kudde i Haninge, men valde att tacka nej.
Kanske beror det på att jag vaknade i morse och såg solen skina in genom fönstret, om det inte är för att jag träffade upp tre av de bästa tjejerna på jorden på tågstationen vid lunchtid och gick iväg för att äta världens godaste sallad. Det kanske är på grund av de fina ord som utdelades efter alldeles för snabba timmar tillsammans, eller för att jag gick armkrok genom ett soligt Stockholm och pratade om livet med min rödhåriga vän.
Det kanske är för att jag inte kände igen mig i någon av de sorgliga, deppiga låtar som spelades upp i mina öron på tåget på väg hem, eller för att jag kände igen mig i alla glada. Kanske för att det satt järnföremål på bergsväggen vid Strängnäs station som såg ut som bröstvårtor. Kanske för att jag nästan kände mig fånig över att jag inte kunde sluta småskratta för mig själv av lycka där jag satt ensam på tåget.
Oavsett vad det beror på, så är tjejen jag ser i tågfönstret så mycket vackrare än den tjejen jag såg där för ett år sedan, och jag önskar henne all lycka i livet även om jag vet att hon kommer fixa precis vad hon vill utan mina lyckoönskningar.
thank god I found the good in goodbye
Avslut och uppbrott är förknippat med jobbiga perioder. Det har blivit fel, man har misslyckats och man är sårad. För snart tre veckor sedan avslutades något i mitt liv som jag för några år sen aldrig trodde att jag skulle klara av att ta mig igenom. Jag såg det som något utav det värsta som skulle kunna hända mig, att jag skulle gråta floder och ångra saker jag gett och saker jag tagit. Önskat att jag gjort saker annorlunda, velat göra om eller helt enkelt velat radera. Men till min stora förvåning är det inte alls så. Jag ångrar inte en dag och jag tänker tillbaka på det som något som berikat mig, något som skrapat fram en del av mig som behövde komma ut. Det finns en gnutta sorg i mig när jag tänker på förhoppningar som fanns och tankar och känslor som sprudlade, men jag kan även se att dessa saker inte längre fanns kvar när avslutet kom. Det kom varken en dag för tidigt eller en dag för sent. Det var lika rätt som början var.
Jag har insett att allt i mitt liv är en bonus. Jag kan välja, och jag kan välja bort. Det gör alla typer av relationer och situationer så mycket mindre komplicerade. När jag förstod att jag kan känna utan att försvinna och att jag kan tänka utan att grubbla blev det klart för mig: det är inte mycket mer än mig själv jag behöver i hela livet, men på vägen kommer det dyka upp saker som kommer vara rätt och kännas som något evigt. Men det är inte fel att avsluta något som en gång varit för evigt.
Under många år av mitt liv fanns det personer runt mig som jag visste skulle vara med mig till döden. Idag skrev en av dem ett brev som rörde flera av oss till tårar. Vi är idag långt ifrån för evigt men inom oss vet vi alla att då var vi det. Då gav vi varandra livsgnista och knuffar för att ta oss framåt. Det var då, men det är inte nu. Det är inte sorgligt att tänka på uppbrottet eftersom jag blir varm i kroppen av glädje när jag tänker på de åren vi hade tillsammans. De var precis lagom många. Och det är den känslan som kommer vara för evig.
and your body fails to walk away
För ungefär ett och ett halvt år sedan dök det upp en människa i mitt liv under några månader. En människa som grävde genom hela min kropp med vassa naglar och vände upp och ner på allt jag någonsin tyckt och tänkt och velat. När hon lämnade mitt liv, eller när jag valde att kasta ut henne rent fysiskt, lämnade hon en trasig kropp efter sig. Inombords var jag fylld med öppna sår som gång på gång rivits bort med jämna mellanrum då jag påmints om henne på något sätt. Många nätter har jag drömt om situationer som började dra sönder de första risporna, men även om de som gjorde såren djupare och efteråt har jag vaknat och känt den där känslan så tydligt igen.
Men jag har jobbat det här året. Jag har kämpat för att sy igen alla sår och letat efter det bästa sättet att hålla ihop dem tills de läkt ordentligt. De senaste veckorna har jag trott mig få ett genombrott, om man nu kan kalla det så, och känt att jag växt mer än någonsin. Och häromnatten drömde jag återigen om den människan som grävt inuti mig, men den här gången var det jag som stog stadigt på båda fötterna, stark som en oxe och fick ur mig allt jag tänkt de senaste året. Jag fick henne att förstå de hemska saker hon gjort mig mig. Jag fick mobbaren att avslöja sig, att visa att det hela tiden har varit hon som varit den svaga. Och om jag mådde bra när jag vaknade.
Nu är det nog, på riktigt.
baby, pull down the covers
Sometimes it's hard to love me, sometimes it's hard to love you too.
I know it's hard believing that love can pull us through.
It would be so easy to live your life with one foot out the door.
Just hold me, baby. Til we ain't strangers anymore.
It's hard to find forgiveness when we just turn off the lights.
It's hard to say your sorry when you can't tell wrong from right.
caution, the floor's wet in here
Jag har inte kunnat sova i min säng på säkert två månader. Jag skäms nästan över att jag bäddat i min soffa och haft tv:n igång hela natten för att jag inte klarat av att gå och lägga mig i mitt "sovrum". Någon tittade in där här om dagen och skrattade åt att jag inte ens brytt mig om att bädda i sängen den här gången, vilket jag gjort tidigare för att det ska kännas som att jag försökt sova där. Nu tar jag fram lakanet på kvällen och lägger det i soffan, och lämnar sängen helt klädlös.
Igår hade jag köpt mat jag skulle laga, men jag struntade i det på grund av att något fick mig att tappa lusten, och lagade något tråkigare istället. Samma någon som skrattade åt att jag inte klarade av att sova i min egen säng fick mig även nyligen att inse att jag är alldeles för känslig för mitt eget bästa. Att jag tar åt mig av saker jag inte borde ta åt mig av, att jag blir arg på saker som jag inte borde bry mig om och att jag gör saker svårare än vad de är.
Så igår bäddade jag med nya sängkläder, i sängen, och gick och la mig där. Det gjorde ont först, riktigt jävla ont, men på bara några minuter somnade jag. Jag drömde en lång, hemsk, jävla mardröm. Men jag sov i min säng. Och idag ska jag laga den där goda maten som jag sket i igår, även fast lusten fortfarande är tappad. Och jag ska svälja alla klumpar som kommer upp i halsen. Alla.
I would like to believe you were right
I can't afford this heart?
Still I am responsible if it will fall apart.
Believe me, I don't want to go.
You won't believe it's true, when I tell you 'bout my feelings
and what you're supposed to do. I'm sorry, but I don't want to go.
But baby, I tell ya, my heart is freaking out when I held ya.
Even in the best of days love will be hard and hearts will be faking.
Baby, you're glistening, I see it in your eyes that you're listening.
Do you even understand I have to let go of your hand?
And then you believe in me,
you took me by my hand and told me that I made you free.
I need you, I need you to know.
visst ser vi drunknande miljoner
Visst, det är krig i halva världen, och andra halvan tittar på.
Visst saknas ömheten, nu är den helt omodern vad jag förstår.
Visst, pengar luktar inte längre, allt är till salu - ingen skäms.
Vi ser de svaga få de sämre, men ser vi en förtvivlad vän?
jag har dig nu
Idag har jag gjort ärenden. Ärenden. Det är ett vuxet ord. Att göra ärenden är en vuxen sak att göra. Det är läskigt och häftigt på samma gång när jag hamnar i de där situationerna då jag kommer på att jag är vuxen. För några månader sen slog det mig att jag faktiskt försörjer mig själv. Bara det är hur coolt som helst. Jag har bott i min lägenhet i över ett år och det är väldigt sällan jag tänker på att jag bor ensam, betalar allt själv och lagar min egen mat varje dag.
På jobbet idag var det en kund som kom fram och frågade mig om jag kunde hjälpa till och gå och fråga om de hade tändvätska inne på lagret. Jag svarade att jag kunde gå och kolla om vi hade det på lagret. Efter att ha avreagerat mig inne på lagret gick jag ut och sa att jag inte hade någon tändvätska bara för att förtydliga mitt budskap ännu mer - jag jobbar också här och har gjort det i snart fem år. Det är inte första gången en kund, oftast de äldre, behandlar mig som en praoelev. I de stunderna slår det mig också att jag faktiskt är anställd på ICA, och att jag som sagt varit det i snart fem år. Att jag varit det sen jag var 16, och att jag nu är 21 - jag är vuxen. Igen.
Jag jobbar fast jag är sjuk, jag har börjat tycka att det är kul att laga mat och jag har lärt mig behärska mental styrketräning. Och jag känner något. För någon. På riktigt. Oavsett vad just nu, så är jag lycklig. Och vuxen.
På jobbet idag var det en kund som kom fram och frågade mig om jag kunde hjälpa till och gå och fråga om de hade tändvätska inne på lagret. Jag svarade att jag kunde gå och kolla om vi hade det på lagret. Efter att ha avreagerat mig inne på lagret gick jag ut och sa att jag inte hade någon tändvätska bara för att förtydliga mitt budskap ännu mer - jag jobbar också här och har gjort det i snart fem år. Det är inte första gången en kund, oftast de äldre, behandlar mig som en praoelev. I de stunderna slår det mig också att jag faktiskt är anställd på ICA, och att jag som sagt varit det i snart fem år. Att jag varit det sen jag var 16, och att jag nu är 21 - jag är vuxen. Igen.
Jag jobbar fast jag är sjuk, jag har börjat tycka att det är kul att laga mat och jag har lärt mig behärska mental styrketräning. Och jag känner något. För någon. På riktigt. Oavsett vad just nu, så är jag lycklig. Och vuxen.
while a happy man takes a walk
Det är en sak som gjort mig så jävla förbannad på senaste tiden. Det slog mig när jag såg reklamen för något nytt underhållningsprogram som heter "Pengarna på bordet" där spelarna har chans att vinna 2 miljoner kronor. Då kom jag på hur många tv-program vi har i Sverige där folk kan vinna otroligt mycket pengar och på hur många trisslotter jag säljer på jobbet varje dag. Samtidigt tänker jag på tv-programmet "Svenska miljonärer" (eller vad fan det heter) och på hur mycket pengar de har att spendera på saker de tycker är roligt.
Sen tänker jag på att jag fick en julklapp av pappa, där han valde att skänka några hundralappar till Unicef i mitt namn. Jag har för mig att de pengarna skulle räcka till skolmaterial till en hel stad. Och så sitter Sverige på så mycket pengar, både privat och offentligt, att vi har råd att ge bort flera miljoner om året till personer som svarar rätt på lite frågor eller skrapar på rätt gula pappersbit. Tänk vilken stor skillnad de här pengarna skulle kunna göra på andra ställen i världen när bara några hundra utbildar en hel stad. EN HEL STAD. Vad i helvette har vi för problem?
Vi röstar på ett parti som stänger dörrarna åt människor som behöver hjälp för att vi inte har råd, när vi helt uppenbart slänger bort en enormt stor summa på massa skit. Tur för oss att vi föddes i Sverige, då. Vi ser klipp på vad som händer på Afrikas horn varje gång vi sätter på vår TV men ändå är det roligare att kolla på "Vem vill bli miljonär" än att skicka iväg ett sms som skulle bidra med en så fjuttig summa som 50kr, men ha desto större betydelse där den hamnar. Jag kan inte ens skriva mer nu för det kommer komma massa fula ord. Hejdå.
Sen tänker jag på att jag fick en julklapp av pappa, där han valde att skänka några hundralappar till Unicef i mitt namn. Jag har för mig att de pengarna skulle räcka till skolmaterial till en hel stad. Och så sitter Sverige på så mycket pengar, både privat och offentligt, att vi har råd att ge bort flera miljoner om året till personer som svarar rätt på lite frågor eller skrapar på rätt gula pappersbit. Tänk vilken stor skillnad de här pengarna skulle kunna göra på andra ställen i världen när bara några hundra utbildar en hel stad. EN HEL STAD. Vad i helvette har vi för problem?
Vi röstar på ett parti som stänger dörrarna åt människor som behöver hjälp för att vi inte har råd, när vi helt uppenbart slänger bort en enormt stor summa på massa skit. Tur för oss att vi föddes i Sverige, då. Vi ser klipp på vad som händer på Afrikas horn varje gång vi sätter på vår TV men ändå är det roligare att kolla på "Vem vill bli miljonär" än att skicka iväg ett sms som skulle bidra med en så fjuttig summa som 50kr, men ha desto större betydelse där den hamnar. Jag kan inte ens skriva mer nu för det kommer komma massa fula ord. Hejdå.
it takes a hole to make a mountain
I våras började jag gå långa, snabba promenader några gånger i veckan, men när jag tröttnade fick jag för mig att börja springa istället. Så under sommarens varmaste vecka pallrade jag mig fram efter mamma längs en runda som knappt kan ha varit 1,5km. Gången efter det drog min syster runt mig på elljusspåret som är 2,5km vilket jag nästan klarade och med lite motivation från en hejande syster eller mamma har jag nu nästan sprungit 4km. Men helt själv har jag inte vågat ta mig ut än.
Förrän idag. Idag sprang jag 3km helt ensam, på min egen motivation, och stannade inte ens fast jag fick en fluga i ögat. Det som förvånade mig mest var att jag älskade det. Även fast mina ben var trötta, min andning var tung och det sved i ögat på grund av flugan så njöt jag av varje steg. Det trodde jag inte om mig själv för bara några veckor sedan. Det har jag aldrig trott om mig själv. Men nu tror jag helt plötsligt benhårt på att jag kommer kunna springa en mil i vår.
Till råga på allt lyckades jag laga världens godaste mat när jag kom hem. Livet är underbart.
Förrän idag. Idag sprang jag 3km helt ensam, på min egen motivation, och stannade inte ens fast jag fick en fluga i ögat. Det som förvånade mig mest var att jag älskade det. Även fast mina ben var trötta, min andning var tung och det sved i ögat på grund av flugan så njöt jag av varje steg. Det trodde jag inte om mig själv för bara några veckor sedan. Det har jag aldrig trott om mig själv. Men nu tror jag helt plötsligt benhårt på att jag kommer kunna springa en mil i vår.
Till råga på allt lyckades jag laga världens godaste mat när jag kom hem. Livet är underbart.
I'd say: they love what I do
Idag har jag vaknat med den där välkända bakfylleångesten. Det var längesen nu, eftersom jag nästan helt och hållet slutat festa vilket i sin tur beror på att jag helt enkelt har tröttnat. Men de senaste veckorna har jag haft några riktigt roliga utgångar och därför trott att den roliga delen av mig kommit tillbaka, men nu vet jag att det bara handlade om att jag skött mitt alkoholintag på ett bättre sätt. Jag har helt enkelt blivit lagom full.
Det blev jag inte igår. Och jag hatar känslan av att inte veta om jag gjorde ett gott intryck på alla människor jag träffade igår. Jag hatar att faktiskt komma ihåg allt som hände, men ändå inte veta om jag bör skämmas eller inte. Det är helt enkelt inte roligt, coolt eller spännande att vara aspackad längre. Det är så mycket härligare att vara lite lagom vinfnittrig och veta att man har skött sig och varit en person man vill vara hela kvällen.
Ska minnas det nästa gång.
Det blev jag inte igår. Och jag hatar känslan av att inte veta om jag gjorde ett gott intryck på alla människor jag träffade igår. Jag hatar att faktiskt komma ihåg allt som hände, men ändå inte veta om jag bör skämmas eller inte. Det är helt enkelt inte roligt, coolt eller spännande att vara aspackad längre. Det är så mycket härligare att vara lite lagom vinfnittrig och veta att man har skött sig och varit en person man vill vara hela kvällen.
Ska minnas det nästa gång.
when I'm lost, I'm missing you like crazy
Här om dagen fick jag veta något som har gjort mig till världens lyckligaste människa. Jag har hoppats i flera år och egentligen inte ens förstått varför, och trott att det varit fel av mig att vilja det så mycket. Att det inte var min sak att ha. Men det var det. Och varje gång jag tänker på det får jag gåshud och är nära till tårar. Jag vet nu att det jag trott har gett mig styrka faktiskt har existerat och att frågorna jag ställt har besvarats även om jag inte hört svaren.
Och mitt bevis var en hög med skor.
Jag vet att jag kan och att jag ska, för någon mycket speciell i dubbel mening gav mig en spark i rumpan. Jag älskar dig!
Always you will be part of me, and I will forever feel your strength when I need it most.
You’re gone now, gone but not forgotten. I can’t say this to your face, but I know you hear.
I’ll see you again, you never really left. I feel you walk beside me. I know I’ll see you again.
Och mitt bevis var en hög med skor.
Jag vet att jag kan och att jag ska, för någon mycket speciell i dubbel mening gav mig en spark i rumpan. Jag älskar dig!
Always you will be part of me, and I will forever feel your strength when I need it most.
You’re gone now, gone but not forgotten. I can’t say this to your face, but I know you hear.
I’ll see you again, you never really left. I feel you walk beside me. I know I’ll see you again.
det är inte du som är galen, det är världen som är sjuk
