while a happy man takes a walk
Sen tänker jag på att jag fick en julklapp av pappa, där han valde att skänka några hundralappar till Unicef i mitt namn. Jag har för mig att de pengarna skulle räcka till skolmaterial till en hel stad. Och så sitter Sverige på så mycket pengar, både privat och offentligt, att vi har råd att ge bort flera miljoner om året till personer som svarar rätt på lite frågor eller skrapar på rätt gula pappersbit. Tänk vilken stor skillnad de här pengarna skulle kunna göra på andra ställen i världen när bara några hundra utbildar en hel stad. EN HEL STAD. Vad i helvette har vi för problem?
Vi röstar på ett parti som stänger dörrarna åt människor som behöver hjälp för att vi inte har råd, när vi helt uppenbart slänger bort en enormt stor summa på massa skit. Tur för oss att vi föddes i Sverige, då. Vi ser klipp på vad som händer på Afrikas horn varje gång vi sätter på vår TV men ändå är det roligare att kolla på "Vem vill bli miljonär" än att skicka iväg ett sms som skulle bidra med en så fjuttig summa som 50kr, men ha desto större betydelse där den hamnar. Jag kan inte ens skriva mer nu för det kommer komma massa fula ord. Hejdå.
it takes a hole to make a mountain
Förrän idag. Idag sprang jag 3km helt ensam, på min egen motivation, och stannade inte ens fast jag fick en fluga i ögat. Det som förvånade mig mest var att jag älskade det. Även fast mina ben var trötta, min andning var tung och det sved i ögat på grund av flugan så njöt jag av varje steg. Det trodde jag inte om mig själv för bara några veckor sedan. Det har jag aldrig trott om mig själv. Men nu tror jag helt plötsligt benhårt på att jag kommer kunna springa en mil i vår.
Till råga på allt lyckades jag laga världens godaste mat när jag kom hem. Livet är underbart.
I'd say: they love what I do
Det blev jag inte igår. Och jag hatar känslan av att inte veta om jag gjorde ett gott intryck på alla människor jag träffade igår. Jag hatar att faktiskt komma ihåg allt som hände, men ändå inte veta om jag bör skämmas eller inte. Det är helt enkelt inte roligt, coolt eller spännande att vara aspackad längre. Det är så mycket härligare att vara lite lagom vinfnittrig och veta att man har skött sig och varit en person man vill vara hela kvällen.
Ska minnas det nästa gång.
when I'm lost, I'm missing you like crazy
Och mitt bevis var en hög med skor.
Jag vet att jag kan och att jag ska, för någon mycket speciell i dubbel mening gav mig en spark i rumpan. Jag älskar dig!
Always you will be part of me, and I will forever feel your strength when I need it most.
You’re gone now, gone but not forgotten. I can’t say this to your face, but I know you hear.
I’ll see you again, you never really left. I feel you walk beside me. I know I’ll see you again.
det är inte du som är galen, det är världen som är sjuk
we're not here to watch the others party
När vi träffades för snart två år sedan trodde jag aldrig att de här brudarna skulle bli mina bästa vänner. Vi befann oss på en plats som inte innehöll många seriösa och trogna människor eller platser, och därför trodde jag att det vi upplevde tillsammans under de tre veckorna också skulle vara tillfälligt. Men jag hade fel. Det vi byggde upp tillsammans på en av Europas smutsigaste partyställen var långt över allt annat som jag upplevde på samma plats. Vi knöt ihop ett nät mellan oss, ett nät av tillit och kärlek utan krav. Hur klyschigt det än kan låta.
Vi behövde egentligen inte ha balkongerna precis bredvid varandra, och vi behövde inte ha femtio meter till närmsta bar. Vi behövde inte heller ha ett specifikt gemensamt intresse och vi behövde inte sol och bad. Vi behövde bara varandra. Beviset på det är att vi fortfarande är vänner och ännu mer tighta nu än vi var när vi levde inpå varandra i tre veckor.
Den här helgen har det märkts mer än någonsin. Ni är ett gäng människor som kan sucka åt något jag säger, himla med ögonen och ryta åt mig att jag har helt fel, men ändå krama mig fem minuter senare och säga att jag är bäst. För det säger vi ofta. En mening som gott varm i helgen är "Fan vad bäst vi är, tjejer". Att flera människor runt omkring oss i helgen även talat om för oss flera gånger hur imponerade de är av att vi lyckats fortsätta ha så bra kontakt, och att de märkt hur starkt vårat gäng är är bara ännu mer bekräftelse på att det vi känner är på riktigt. Så även om jag saknar er så det gör ont just nu, så vet jag att vi kommer känna varandra hela livet.
fall down, and let me carry you
Jag borde ha behövt hjälpa till. Jag borde ha varit den som torkade tårar i någon annans ansikte och hjälpte någon ta sig igenom dagen, men det var det inte. Det var precis tvärtom. Och låten påminner mig om det.
låt inte glöden dö ut
Nu när jag kommit hem har jag gett mig tid att lära mig. Jag har satt mig ner i stunder då jag kan vara helt fokuserad och läst texter nogrannare än jag någonsin gjort tidigare och jag känner mig så uppspelt samtidigt som jag känner en enorm harmoni i kroppen. Första gången jag började läsa fick jag gåshud och hade nära till tårar vid så många tillfällen för att jag helt plötsligt förstod varför vissa saker hade hänt mig, och andra, och varför jag under det senaste halvåret mått så mycket bättre i mig själv. Nu ser jag det överallt. Nästan alla människor jag träffar säger saker som så tydligt bevisar attraktionslagen att jag inte kan låta bli att sprida det vidare till folk som hittills blivit lika frälsta som jag.
I och med det här, har jag stundvis stort hopp om min framtid. Det kommer nog ta ett tag för mig att kunna praktisera min nya tro fullt ut, men jag vet att det är rätt. Jag vet att det är så det funkar. Jag har ju äntligen kommit underfund med att innan man kan älska någon annan måste man älska sig själv, och attraktionslagen säger att innan du kan önska dig något bättre måste du vara nöjd med det du har. Och det är jag snart. Och då jävlar kommer det börja hända grejer.
så länge vi kan sitta ner och resonera
I natt drömde jag att jag träffade mannen i mitt liv. Han bytte skepnad mellan olika personer som redan finns i min omgivning, men även personer som jag aldrig någonsin sett. Det är rätt obehagligt att vakna med en känsla i magen som man inte längre tror på. Ännu läskigare är det när man känner känslan försvinna när man kommer på att man inte längre tror på den, fast det är det enda man har jagat i hela sitt liv. Och fast det kändes så himla bra i drömmen.
Halva sommaren har gått och jag fattar ingenting, helt seriöst.
desto snabbare kommer jag blomma
Det tog två timmar för mig att reagera. När blev fem sekunder till två timmar? Den stöddiga minen har blivit lugn och det osynliga har börjat dra till sig uppmärksamhet. Beror det på att det ökat, eller minskat? Helt plösligt finns det siffror som inte längre skrämmer och andra som plötsligt gör det. Målade tånaglar, fina tröjor, men absolut inget smink. Vad konstigt det kan bli. Hur fan gör man för att hänga med?
feels like the very first time
Det oroar mig att prio ett på min kväll var att ha lägenheten städad och disken diskad för att det är så otroligt tråkigt att komma hem till en stökig lägenhet när man varit borta över helgen. När började jag bry mig om det? Kan inte minnas att jag någonsin städade mitt rum för att åka iväg när jag bodde hemma. Är det här något som kallas vuxenpoäng eller är det något som leder mig på min mycket skrämmande stig mot katt-tanten?
Sen blir det lite rörigt i kroppen även när jag märker att mina killkompisar, både nya och gamla, umgås med tjejer som är fyra och fem år yngre än mig. Vad hände där? Speciellt konstigt är det inte. När jag var sexton umgicks jag också med mycket äldre killar. Eller ja, jag försökte i alla fall. Hur som helst ser jag inget fel eller onormalt i det. Det oroar mig bara lite. Var på skalan innebär det att jag befinner mig, liksom? Är jag en gammal, skrynklig och trist tjej nu när jag umgås med mina vänner? Är jag inte längre fräsch och spänstig i deras ögon? Innebär det här att jag nu borde sikta mig på ett umgänge som börjar närma sig trettio?
Oavsett vad jag inom en snar framtid kommer komma fram till gällanden detta, så ska jag supa skallen av mig likt en femtonåring i helgen och ligga bakis på söndag och predika om att man aldrig ska dricka alkohol. För imorgon tar jag tåget till Södertälje för att umgås med halva barbrudsgänget igen och då finns det inga gränser.
nobody's perfect
Jag blev så glad att jag var tvungen att springa upp till min lägenhet och hämta en penna för att skriva tillbaka att det absolut inte var någon fara, och att de skulle ha en trevlig stund i tvättstugan (kom på nu efteråt att det kanske inte var det bästa jag kunde skriva, men å andra sidan kanske jag bjöd på ett gott skratt också. Eller en trevligare stund än de tänkt sig).
Ska tänka på den här gången nästa gång jag suckar för att en bil på parkeringen har alldeles för hög volym på.
love was just me and you
Men under det senaste året har det hänt grejer i mitt liv som fått mig att inse att jag måste lära mig att stå på egna ben. När jag bröts ner till tusen små korn och sjönk så långt ner att jag inte ens kunde känna igen mig längre, var jag tvungen att ta nya vägar för att känna mig stark. För första gången i mitt liv kände jag att det inte fanns plats för något annat än det som i stunden betydde något för mig och sen dess har jag jobbat med att välja mina egna vägar. Och helt plötsligt känner jag mig otroligt självständig, stark och bra. Jag tror att jag börjar förstå den verkliga innebörden av frasen: Innan du kan älska någon annan, måste du älska dig själv. Jag är inte där än, men jag är på väg. Och tills dess är det skönt att vara ensam.
Och sen vill jag bara skänka en stor fet kram till alla mina älskade vänner och familjemedlemmar som är det bästa jag har. Ni har hjälpt till att dra mig ur skiten samtidigt som ni själva är galet bra förebilder med allt som ni gör. Vare sig det handlar om att ni vågar dra iväg utomlands eller vågar strunta i att dra iväg utomlands så är ni mina idoler, för ni är så otroligt modiga. Tack, tack, tack. Miljoner gånger om.
cause now I'm the one who's hurting you
Som jag nämnt någon gång tidigare har jag alltid varit rädd för förändringar. Även om det är roliga nya saker som jag väljer själv så tycker jag att det är otroligt läskigt och bävar för det, ibland i flera veckor. För några veckor sedan fick jag ett sånt där wake up call, som det så fint kallas, då jag blev påmind om att något jag trodde skulle finnas för alltid inte längre fanns. Det fick mig att inse att mycket av det jag just nu jagar är sånt som jag haft förut, för flera år sedan, och just därför blir jag aldrig nöjd. För det finns inte kvar och det är inte mycket av det som går att reparera. Speciellt inte om man är ensam om att vilja det. Så nu börjar jag om med det jag har nu och allt nytt jag stöter på. Jag lämnar verkligen det gamla bakom mig, en gång för alla.
Igår började jag med att låta frisören klippa av 20cm från mitt hår, eftersom jag insåg att jag inte längre känner mig fin i hår som går ner till rumpan. Det krävdes lång mental förberedelse och jag bad henne klippa första klippet snabbt så jag inte skulle hinna tänka efter för många gånger. Nu efteråt känns det bra, och jag är jättenöjd. Så det går att förändra utan att det gör ont.
Här kommer lite halvdåliga före- och efterbilder om det är någon som vill se. Orkade som vanligt inte försöka vara snygg, så gjorde en grimas..
we're born to never hate
But time I cannot change, so here's to looking back,
you know I drink a whole bottle of my pride and I toast to change
to keep these demons off my back, just get these demons off my back.
Cause I want to shimmer, I want to shine, I want to radiate.
I want to live, I want to love, I want to try to learn not to hate.
