anna bäckman

Jag vill skriva en kärleksförklaring. Jag vill att hela världen ska veta om hur mycket jag uppskattar de fem personer som jag spenderat den senaste helgen på västkusten tillsammans med. Jag vill att alla de ska förstå hur mycket de betyder för mig, var och en för sig och allihopa tillsammans i en enda klump. Men jag vet ta mig fan inte var jag ska börja.

När vi träffades för snart två år sedan trodde jag aldrig att de här brudarna skulle bli mina bästa vänner. Vi befann oss på en plats som inte innehöll många seriösa och trogna människor eller platser, och därför trodde jag att det vi upplevde tillsammans under de tre veckorna också skulle vara tillfälligt. Men jag hade fel. Det vi byggde upp tillsammans på en av Europas smutsigaste partyställen var långt över allt annat som jag upplevde på samma plats. Vi knöt ihop ett nät mellan oss, ett nät av tillit och kärlek utan krav. Hur klyschigt det än kan låta.

Vi behövde egentligen inte ha balkongerna precis bredvid varandra, och vi behövde inte ha femtio meter till närmsta bar. Vi behövde inte heller ha ett specifikt gemensamt intresse och vi behövde inte sol och bad. Vi behövde bara varandra. Beviset på det är att vi fortfarande är vänner och ännu mer tighta nu än vi var när vi levde inpå varandra i tre veckor.

Den här helgen har det märkts mer än någonsin. Ni är ett gäng människor som kan sucka åt något jag säger, himla med ögonen och ryta åt mig att jag har helt fel, men ändå krama mig fem minuter senare och säga att jag är bäst. För det säger vi ofta. En mening som gott varm i helgen är "Fan vad bäst vi är, tjejer". Att flera människor runt omkring oss i helgen även talat om för oss flera gånger hur imponerade de är av att vi lyckats fortsätta ha så bra kontakt, och att de märkt hur starkt vårat gäng är är bara ännu mer bekräftelse på att det vi känner är på riktigt. Så även om jag saknar er så det gör ont just nu, så vet jag att vi kommer känna varandra hela livet.