anna bäckman

På sju år kan det hända otroligt mycket. Jag har inte många vänner som jag kan säga var mina vänner för sju år sedan, tyvärr. I takt med att man utvecklas så förändras man och till slut måste man inse att man med respekt kan gå skilda vägar även om man nyligen kallat varandra för bästa vänner.

Jag har dock alltid haft väldigt bra vänner, pålitliga och omtänksamma, och jag har alltid haft någon att vända mig till. Dock var internet en stor hjälp för mig för sju år sedan, när jag började känna mig fel och började undra vem jag egentligen var. Som jag nämnt tidigare så kunde jag vara mig själv på internet, men med det menar jag snarare att jag kunde hitta mig själv. Jag hade möjlighet att prova mig fram, se vem jag ville vara i och med att de jag pratade med inte visste någonting om mig som jag inte berättade. Jag låtsades inte, jag undersökte bara.

En person som hjälpte mig i min förvirring som började för sju år sedan är min vän än idag. Han har alltid fått höra den mest ärliga förklaringen till allt som har hänt i mitt liv, eftersom det var lättare för mig att inte ljuga för mig själv när jag inte satt mitt emot någon som jag var tvungen att se i ögonen. Vi har inte alltid varit sams, men vi har alltid kunnat höra av oss till varandra. Den här personen har sett mig gå från att vara en osäker högstadietjej till en förvirrad gymnasietjej, till att nu veta någorlunda vem jag är men inte ha någon aning om vad jag vill med livet. Och han har alltid lyssnat och förstått.

På fredag ska vi för första gången sitta öga mot öga och föra samma diskussioner som vi gjort via elektronik i sju långa år, och jag kan inte med ord beskriva hur bra det känns. Tack Olle, för att du aldrig hatat mig.