men Sundsvall blir aldrig min stad
En vän frågade mig om jag glömt bort Eskilstuna nu, eftersom jag hela tiden pratar om hur bra Sundsvall är och hur fina vänner jag har träffat. Och jag kan inte ljuga om att jag trivs bra som tusan här uppe och att jag inte har några som helst planer på att flytta härifrån de närmaste åren. Jag älskar att Frida och Jens var här nyss och plingade på för att se vad jag gjorde och det faktum att det händer mig flera gånger om dagarna. Vi har blivit som en stor familj och vi brukar skämta om att vi bor i ett kollektiv. Det är verkligen underbart och så jävla roligt.
Men, att jag aldrig tänker på Eskilstuna kan ni glömma! Nästa vecka ska jag hälsa på i Eskilstuna nästan hela veckan och jag längtar så mycket att jag nästan spricker. Hade jag kunnat hade jag åkt hem oftare, och det kan alla här i Sundsvall intyga. Det ska bli helt underbart att träffa alla mina vänner, umgås med min familj, gå förbi ICA och bara andas in Eskilstunaluften. Istället för att gå på Storgatan i Sundsvall och virra runt bland gallerior jag knappt lärt mig hitta i ska jag få gå på den trygga, snälla Kungsgatan med världens bästa 21:an, Cityhuset, Smedjan och Gallerian och jag får en så lugn känsla i kroppen när jag tänker på allt det där.
Så att Eskilstuna skulle vara ute ur mitt hjärta stämmer inte. Däremot känns det bra att det bara är ett besök dit, och inte en flytt tillbaka hem. Sundsvall känns rätt nu, men Eskilstuna kommer alltid vara min stad. Och jag är så stolt över att vara därifrån att jag nästan spricker.
Dåliga mobilbilder från det grymma laserspelet som avslutade jubileumet.
she's got a choice
Igår hade jag tänkt gå och lägga mig tidigt, men det slutade med att jag fick sällskap ner till källaren med de IKEA-påsar som stått i min lägenhet sen jag flyttade hit. De har varit på väg ner till mitt lilla förråd, men det har liksom aldrig blivit av. Jag hoppades kanske någonstans att de skulle få fötter och springa ner själva. Nåväl, nu är de i alla fall där de ska vara och min lägenhet känns mycket större. Det har även skett en liten, liten ommöblering för att jag förhoppningsvis ska slippa mina ryggsmärtor. Det låter knäppt, jag vet.
Sen hade jag ett väldigt långt, viktigt och roligt samtal med mina fina, fina vän här uppe i Sundsvall och hon kom inte härifrån förrän långt efter spöktimmen. Vi smidde även lite inredningsplaner som jag tror kommer bli otroligt bra här i min lilla lägenhet. DiskolampaDeLux. Så nu ska jag avsluta det sista plocket som kom med hem från IKEA igår, vilket förövrigt var ett av de konstigaste IKEA-besöken jag varit med om (kom ihåg: aldrig mer IKEA med tre killar från bildjour), och så ska jag tokdiska med Westlife i högtalarna.
Ikväll är det tv-kväll at my place. Det är vår Sundsvallstradition.
20:00-21:00 Biggest looser Sverige
21:00-22:00 Vad som helst som är bra på tv
22:00-23:00 Lite sällskap
Jag älskar måndagar!
så som bara du gör, som bara du får
Jag var inne i en period av mitt liv som jag idag kallar för en lunarraggningsperiod. Ofta satt jag med tjugo-trettio msnkonversationer samtidigt, skrivandes till killar jag hittat på Lunarstorms klotterplank och nästan alla killar hade bilder på sin jättestylade frisyr eller sin vältränade mage. Det var ett oerhört desperat flörtande från alla håll och i dag är jag glad att mina föräldrar hindrade mig från att åka i väg och träffa alla dessa okända killar. Speciellt då jag av erfarenhet vet att det många gånger säkert hade gått åt helvete.
Men det var där, på internet, som jag kunde vara den personen jag ville vara. Jag kunde överdriva eller underdriva, jag kunde framhäva de sidor av mig som jag ville framhäva på samma sätt som jag kunde dölja de negativa sidor jag hade. Jag fick uppmärksamhet av killar som enligt fjortonåriga mig var så snygga att jag knappt kunde förstå att de fanns i verkligheten. Jag kunde flörta hejvilt utan att känna mig skyldig någon något.
Och det bästa med allt det här är att många av dessa personer är mina vänner fortfarande i dag. Några av dem är dessutom mina närmsta vänner och de har verkligen fått varit med och se hur jag har utvecklats och förändrats sedan jag var tretton, fjorton och femton år. De har gett mig råd som ingen annan har kunnat ge mig, och de har sett saker ur ett perspektiv som personer i min omgivning inte har kunnat göra.
Så även om jag var patetisk, ensam och kanske till och med pinsam, så är jag glad att jag hade min lunarraggningsperiod. Den har gett mig det jag har idag.
Ni vet vilka ni är allihopa. Och nu mår jag bra, jag lovar.
är det mer än att man ska förstå?
Bröl, kanske?
never, ever deep in love
Igår när jag var och köpte mjölk på Frendo såg jag lite gula löv här och var, både i träden och på marken, och jag kände verkligen hur mysigt det är med höst. Jag älskar att ta på mig stora koftor med härliga höstfärger och tycker, slå mig om ni vill, om när kvällarna blir lite mörkare så man kan tända ljus och sitta i mjukiskläder och dricka te.
Om tre veckor ska jag åka hem till Eskilstuna och hälsa på, och jag längtar. Jag längtar efter att åka dit - och åka tillbaka hit igen. För herregud vad jag tycker om Sundsvall, trodde aldrig att jag skulle bli så fäst vid den här staden som jag är. Snart ska jag ner på stan med min fina vän och förbereda oss för norrlandsvintern med halsdukar och mössor. Vi har blivit varnade. Som fan.
men de måste vara galna
tänk dig att växa upp på andra sidan våra murar, du vet att bomberna regnar som skurar.
Klättrar vi upp eller faller vi ner? Har vi någon koll på vilken riktning vi färdas?
Ja vi verkar leva på samma planet, men vi lever knappast i samma världar.
Åh nej, jag ser när solen går upp betyder det mörker för nån annan.
För den ensamma vägen är en omväg att vandra,
den som kommer upp först han måste hjälpa den andra.
Tiderna är hårda men de måste stråla samman.
Men istället för att hjälpa till, stänger vi grinden. Och känslan av att vilja finns , men vi stänger in den.
Så vi säger, åh vilken galenskap när utanförskap är vår lag.
(Man skulle kunna tro att Kapten Röd skrivit den här låten typ nyss.)
here I'm standing on the railroad tracks
Jag är helt skakis i kroppen men samtidigt så fylld med adrenalin för att jag vågat ta steget att ge mig ut i något helt okänt. Det känns nästan som att ta studenten fast ännu mer läskigt eftersom jag inte har en aning om vad som väntar mig nu. Det enda jag vet är att jag är så sjukt stolt över mig själv för att jag vågar. För att jag inte är den vanliga fegis jag brukar vara som alltid tar den lättaste vägen. Jag har valt sen svåra vägen - men den roligaste.
Ikväll väntar en svinrolig kväll på Stadshuset där Hoffmaestro&Chraa ska spela. Nu är det tredje gången (med minnet kvar) jag går på deras konsert och det spelar ingen roll att det är exakt samma låtar och exakt samma konsert som jag redan varit på, för det är så himla kul att gå på deras spelningar. Man bara sjunger, hoppar, skriker och springer hela tiden och det är precis vad jag behöver just nu. Ska dit med min fina, fina vän Sanna som jag absolut inte tänker tappa i samband med det beslut jag tagit - det gäller alla er jag träffat här.
Nu ska jag bara vara Anna. Jag är bäst så.
The rails, they whisper what is soon to be,
things will never be the same.
A shiver up my spine. It's right on time.
jag står för allt jag gjort
Ibland måste man ta svåra beslut. Det kan handla om att välja mellan två saker som är precis lika bra och man är så oerhört rädd att välja fel att man knappt vågar fundera över sitt val. I andra fall kan det handla om att man måste avgöra om man ska ta ett beslut som antingen kommer såra någon annan, eller göra att man själv inte mår så bra som man skulle kunna må. Pest eller kolera. Stampa, eller bli stampad på.
För mig handlade det om att lämna något bra för att ge mig in i något nytt, helt främmande, i hopp om att jag äntligen skulle få veta var min inre kompass för mig. Och jag vågade. Jag hoppade, men jag landade fel. Och nu har jag under de senaste dagarna stått inför ett ännu svårare val. En sak och en ingensak. Det bra, och gamla, kändes jag mig inte färdig att gå tillbaka till riktigt än. Jag vill hoppa vidare, se om jag kan landa på något annat ställe. Prova mig fram.
Så, jag valde ingensak och imorgon ska jag ordna med allt det praktiska och hålla tummarna för att det går så bra som jag tänkt mig. Sen har jag förmodligen tre månader framför mig som just nu är helt innehållslösa men förhoppningsvis något helt annat inom en snar framtid. Det här är något jag aldrig hade gjort förut, men de senaste veckorna har fått mig att växa något enormt och jag känner mig mer målmedveten än jag gjort tidigare.
Jag ska ge mig ut på helt okänt vatten. Jag ska chansa mer än jag någonsin gjort.
Och det bästa av allt är, att jag vet att jag har en sinnesjukt mjuk matta att landa på om jag faller.
we were young and wild and free
"Det var en gång en liten blatte som gick till ICA för att jag älskar honom, men vi har inte samma syn på saker som till exempel Jens glasögon. Kanske ville bjuda honom på omogna körsbär i trädgården, för han var Pelle, bara en i mängden. Men vad gjorde det när vi kom fram till campingplatsen och bestämde oss för att slå Pelle."
Eller så kan det blir något i den här stilen:
"Det var en gång en stad vid namn Sundsvall som ibland fungerade som helvetet på jorden. Galna journalister och tidningsbud som bara var urkassa och bara var ute efter pengar, popularitet och därmed massa snygga killar. Men det var ändå rätt tråkigt, det luktade inte så gott som Davids systers kompis mammas köttfärssås. Kanske tycker även han att sura godisar var förbjudna på lektionen eftersom tidningsbudet fortfarande bara suktade efter en sak, en snygging. Men nej, inte nu heller. Bara illaluktande gas som fick oss alla att vilja spy. Eller så var det en underbar, underbar gris."
Typ så.
visst känns det fint att vara vid liv en dag till?
look inside you and be strong
Alldeles nyss skrev en gammal klasskompis till mig som hade glömt att jag flyttat, och då slog det mig att de senaste två åren är det jag som har träffat folk på Fristadstorget och sagt: "Vad längesen man såg dig. Var har du varit?". Men nu kommer det vara folk som tittar på mig och säger, "Va? Har du flyttat till Sundsvall?". Det känns obeskrivligt konstigt att jag redan känner mig så hemma här efter bara tre veckor. När jag pratade med mamma igår för att boka tågbiljetter till Eskilstuna trodde hon att jag menade resan dit när jag sa "hemresan" men jag pratade om vilken tid jag skulle kliva av tåget i Sundsvall på söndagen igen.
Som jag säger hela tiden vet jag inte än om journalistyrket passar mig, vilket kan betyda att jag kanske kommer att hoppa av om jag upptäcker att jag har andra planer. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så, för jag vill verkligen inte lämna alla underbara människor här, eller säga hejdå till lärarna som jag redan upptäckt är hur bra som helst. Och framförallt så vill jag inte lämna Min Lägenhet. Så jag ska verkligen kämpa för att komma över den där "Fan vad svårt det är-tröskeln" så det inte är den som gör att jag inte tror att jag vill bli journalist. Och vilken tur att jag har så superdupiga klasskompisar som mer än gärna hjälper mig när jag kör fast.
Fast jag måste ändå erkänna, att när jag kollade på Idolrepriserna igår längtade jag sjukt mycket efter min fina Jonas och slog mig själv i huvudet för att jag inte svalde min stolthet och valde estet på gymnasiet. Och nu sitter jag och sjunger Mariah Carey och skiter i om mina grannar hör mig. De får köpa öronproppar om de vill, för jag kan inte låta bli. Måste. Få. Sjunga. Den drömmen kommer jag aldrig ge upp.
Nu ska jag dricka mer kaffe och sen tralla i väg till skolan.
tonight, I wanna be with you tonight
Jag är så glad att jag gjorde av med alla de där pengarna, för det här armbandet betyder mer för mig än vad jag någonsin kunnat ana. Ibland tittar jag bara på det. Ibland sitter jag och känner på det. Typ gnuggar, som Aladdin gör med sin lampa, och hoppas att ni ska hoppa ut ur det. Saknar, och älskar er.
känn ingen sorg för mig, eskilstuna
Dessutom har jag redan börjat känna att min lilla lägenhet på 22 kvadratmeter är mitt "hemma", och eftersom det är många i Eskilstuna som undrat hur det ser ut här kommer det lite bilder på den. När den är städad och fin. Vet inte hur jag lyckas, men det är väldigt lätt att stöka ner på en dag har jag märkt. Och en annan grej jag lagt märke till är att det är väldigt lätt att låta bli att diska om man har tallrikar så det räcker och diskbänken fortfarande går att använda (nästan). Och så länge jag har nudlar, majs och crème fraishe hemma kommer jag aldrig orka laga någon annan mat. Det är ju i alla fall tur att jag känner mig själv.
