anna bäckman

Det är nu jag ska sätta mig och skriva en lång och välskriven årsresumé, eftersom jag jobbar hela dagen morgon så har jag inte tid då. Men jag har verkligen ingen lust. Jag vet varken var jag ska börja eller sluta när det gäller 2010. Det som hände i våras känns inte som samma århundrade som det som hänt under hösten och den tiden jag spenderade i Sundsvall känns som ett helt annat liv. Om jag skulle berätta om det här året så skulle det antagligen bli alldeles för utlämnande för mitt eget bästa och det bidrar också till att det känns bäst att låta bli.

Ibland tycker jag om mig själv och ibland spyr jag över mig själv. Låt oss lämna det så bara. Välkommen, 2011.

Förra nyårsafton var så jäkla bra <3

Jag minns när jag var liten och drog på mig tighta byxor och magtröja, satte upp håret i en stram hästsvans och mimade till Spice Girls i en hårborste tillsammans med mina tjejkompisar. Det var dem man skulle lyssna på då, och helst kunna alla låtar utantill. Och killarna lyssnade på Kiss. Det var som lite krig mellan vilka som egentligen var bäst och vi tjejer stod stenhårt på samma sida som fem översminkade tjejer i platåskor. Men jag minns att jag i hemlighet satt i mitt rum framför min bandspelade och skruvade ner den på lägsta volym för att inte avslöja att den bästa låten jag visste faktiskt var I love it loud.

Jag minns även första gången jag hörde Swear it again, Fool again och Flying without wings i mitt rum samtidigt som jag tänkte på killen jag var så otroligt kär i på låg- och mellanstadiet. Sen dess har alla Westlifes skivor ramlat in som födelsedagspresenter och spelats flitigt tills alla texter sitter i benmärgen på mig. Alla gånger som jag sjungit deras låtar med skratt, och alla gånger jag sjungit deras låtar med tårar har fått mig att känna det som om de fem grabbarna (ja, jag räknar med Brian också) är mina vänner.

Fjorton år senare har jag ständigt 106,9 inställd på radion när jag kör bil och skruvar istället upp volymen extra mycket när jag hör introt till låtar som Heaven's on fire eller Shout it out loud. Och idag fick jag, inte oväntat, Westlifes senaste album Gravity av mamma i 20-årspresent, och den spelades samtidigt som jag stod valde kläder och gjorde mig i ordning. Snart blir texterna mer en vana än en upptäckt.

Vissa saker ändras, och vissa saker ändras inte. God jul, och så där.

Det är lustigt hur snabbt livet kan vända. Den här hösten har varit så snurrig för mig att jag kommer på mig själv med att hoppa över stora delar av den när jag pratar om hur den varit. Saker som faktiskt påverkar hur mitt liv ser ut idag utelämnar jag när jag berättar om vad som händer i mitt liv. Det är för krångligt, för jobbigt och för känsligt. För känslosamt svängigt har det varit, på många plan.

Jag har många gånger försökt övertala mig att jag kan, att jag har möjligheter och att jag borde vara tacksam. Men ibland måste man låta sig själv ramla tillbaka till att det faktiskt inte är så bra och ta tag i det istället för att låtsas som att det inte finns. Många saker den här hösten har fått mig att lära känna mig själv och fått mig att inse vad jag vill ha och inte vill ha i min omgivning. Jag vet inte om jag kan säga att jag blivit starkare, men jag har nog blivit någon annan. Eller så har jag blivit mig mer lik själv.

När jag kom hem trodde jag att det inte skulle finnas några tider till mig på Ica, men nu har jag jobbat mycket igen de senaste dagarna och jag har svårt att sätta ord på hur det får mig att må. Att höra från kunder att de saknat mig, och tycker det är skönt att ha mig tillbaka får mig att känna att jag inte skulle kunna ha ett bättre jobb. Även fast jag inte vet vad de heter så är de nog några av de bästa människorna jag vet och de ger mig enormt mycket energi.

Om några veckor flyttar jag hemifrån, på riktigt.

"Varje gång han kom emot mig kom det där leendet. Det som gjorde allt runt omkring till statister och nästan målade ett band mellan oss som blev kortare och kortare. Det fanns inget annat när vi befann oss på samma plats. Vi hörde ihop. Jag föreställde mig alltid hur avundsjuka borrades in i mig från alla håll och kanter för det som vi hade måste ha varit stickande i andras ögon. Det måste ha synts hur mycket bättre än alla andra vi var tillsammans.

Mitt hjärta stannade till och våra blickar möttes under en kort tystnad för att sedan återgå till asfalten samtidigt som vi lurade oss själva och varandra att våra kinder inte blivit röda. Vi hade tagit samma beslut och lyckan hade blandats med rädsla när vi insåg vad som skulle kunna flyga in genom mitt högra ben och hans vänstra exakt samtidigt. Men när vi satt i trädet och han förevigade våra namn med kärlekens tecken i mitten fanns det inte längre några frågor i närheten. Jag hade hittat min bästa, och han sin.

Och om jag någon gång skulle hitta någon som blev så glad över min närvaro som han blev så skulle jag bli förvånad. "

Den fruktade dagen efter, då man vaknar i hopp om att man ska orka resa sig upp men upptäcker så fort man försöker att varken huvudet eller magen följer med. När man tänker efter och försöker analysera kvällen innan och minnas allt man sagt och gjort och känner hur magen knyter sig när man minns det där, och det där. Oro och ångest kryper längs väggarna innanför huden och man ångrar att man över huvud taget tog beslutet att åka in till stan och ta sig in på det där dansgolvet.

Men så finns den där dagen efter som blir helt perfekt. När man faktiskt orkar sätta sig upp i sängen och känna att det enda man har ont i är fötterna som tagit sig fram i alldeles för höga skor några timmar tidigare. När man har bilder i huvudet av människor som bryr sig om en och som skrattar tillsammans med en på dansgolvet. Och när den där enda personen på platsen som man inte tycker om går förbi men sticket i hjärtat försvinner lika snabbt som det kommer. Man är helt enkelt endast omringad av personer som alltid tycker om och förlåter. När man inte kan komma på något från gårdagen som man ångrar och vill radera.

Och så plingar det till i mobilen och man ser att man har fått sms från två av de bästa som man i huvudsak tillbringade kvällen tillsammans med som undrar om man tycker kvällen var lika lyckad som de tyckte och om man mår lika bra idag som de gör, och man med ett leende på läpparna kan tacka för att det var så roligt och mena det till hundra procent. Nästa gång telefonen plingar så är det en tredje vän som undrar om hon får komma förbi med två latte från statoil och äta lunch hemma hos mig och när hon kliver in genom dörren så fylls hela huset av skratt och en berättelse om kvällen innan för att hon ska hänga med i svängarna.

När huset sedan är tomt igen och man tappar upp ett bad för att upptäcka att man inte längre kan lika raklång i badkaret och att alla kroppsdelar heller inte kan vara under vattnet samtidigt. När man fascinerat tittar på hur vattenytan blir alldeles för hög egentligen men att det inte spelar någon roll för det finns ingen som kan klaga på att det rinner över, men att till sin förskräckelse se hur den snabbt sjunker när man reser sig upp för att stänga av vattnet. Att inse att man blivit äldre, större och förmodligen inte ett dugg visare, men att det inte spelar någon roll just nu.

Att sen stänga ögonen till den musik som man älskat sen man var liten och som får en att känna lukten av den plats man älskar mest i hela världen. Att upptäcka att fingrarna, med naglarna som man vågat måla ljusblåa dagen innan, spelar piano på låren eftersom man kan alla melodier utantill utan att man vetat om det. När man ser att det blinkar på datorn men att man inte bryr sig om att undra vem det är som skrivit, och att man innerligt hoppas att den person som precis skickade sms inte ska få för sig att ringa eftersom man glömde sätta mobilen på ljudlös.

Känslan av att för första gången på länge kunna slappna av och faktiskt inte tänka på någonting.