anna bäckman

Har precis städat av min lägenhet och tänt de gröna ljusen som står på matbordet. Funderar över ett bestlut jag nyligen tagit. Beslutet om att flytta hem igen. Hem till Eskilstuna. Det har tagit ett tag för mig att bestämma mig och orsakerna till valet är många och en del allt för privata. Men hem ska jag, så snabbt det bara går, och börja jobba mot mina egna drömmar på riktigt. Mycket mer än så vet jag inte.

Många här i Sundsvall har reagerat på att jag inte berättat något och velat veta varför jag inte gjort det. Jag har inget svar på det. Jag har nog helt enkelt inte trott att det spelat så stor roll, att min närvaro inte spelat så stor roll för er. Men nu vet jag motsatsen, och jag ber om ursäkt för att jag varit hemlig. Ni är mina vänner, och jag vet egentligen att ni bryr er. Ibland känner man sig bara så himla liten och då vet man inte att man märks.

Jag backar som fan för känslor just nu. Över lag. Har hittat en styrka som jag håller mig till, förmodligen allt för mycket, eftersom det innebär att jag blir ensam, på gott och ont. Tänk inte, tänk inte, känn! är ett mantra som finns med mig sen många år tillbaka men jag har aldrig lyckats följa det. Nu när jag väl låtit hjärtat tala så har det varit som en berg- och dalbana. Hur kan något gå från så spännande, till enkelt, till svårt, till naturligt och sedan alldeles jättekonstigt?

It's hard to know what's real when it all seems wrong, but I promise you I'll find what's going on.
I just need to follow the sun before I'll know if I'll see this another way.
The simple truth is I'm falling, falling down, and I don't want to drag you through the bottom.

På tåget mellan Stockholm och Sundsvall idag fick jag fönsterplats med bord och jag som sett fram emot att kunna sitta någorlunda för mig själv såg framför mig hur tre personer skulle sitta och stirra på mig. Men väl ombord på tåget gjorde jag den underbara upptäckten att alla gick förbi mitt lilla bord - jag skulle få sitta ensam.

Jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte mig bekvämt med ryggen mot fönstret och fötterna på sätet bredvid mig och hamnade i någon slags sömn. Strax efter Uppsala vaknade jag till och såg i min vänstra ögonvrå att jag inte längre var ensam. Jag suckade inombords och tittade försiktigt över bordet först efter några sekunder för att inte verka allt för nyfiken.

Mannen på andra sidan var någonstans mellan 35 och 45 år gammal, snaggad och hade ett litet ärr ovanför läppen. Han hade på sig jeans, en hoodtröja och gympaskor. Han tittade inte på mig utan satt bara där och såg lugn ut och jag fick känslan av att han varit med om massor. Att han vet otroligt mycket om saker som man inte kan läsa i böcker och att han i och med det är otroligt säker på vem han själv är. Jag kände mig bombsäker på att han sagt till många människor att de inte ska göra som han gjorde, för att det var fel.

Vi satt mitt emot varandra i tre timmar utan att säga något och utan att möta varandras blickar, men ändå kändes det som att vi pratade med varandra. Det var som att luften mellan oss bar över min livshistoria till hans huvud på samma sätt som hans fanns i mitt. Jag fick för mig att han visste exakt hur jag kände mig och att han sa massa kloka saker till mig även fast jag inte hörde ett knyst. Det var nästan som att vi hade en överenskommelse om något vi inte visste om. Och det ryckte i hans mungipor när jag funderade på om han kunde läsa mina tankar.

När tåget var på väg att stanna kände jag att han tittade på mig, så jag tog ur Håkan Hellström ur öronen och tittade frågande tillbaka. Han pekade på tidningarna som låg på bordet mellan oss.
"Är de här dina?"
"Nej, de låg här när jag kom."
Inget mer. Inget hejdå, ingen blick och inget leende. Men en av mina häftigaste pratstunder. 

Varför är det alltid så att folk hittar anledningar till att man blir ledsen, utöver den utlösande händelsen? Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra tusen olika orsaker till att jag är extra känslig. Det ska alltid finnas något som gör att man är ovanligt svag när man gråter över något, annars skulle ju tårarna såklart inte rinna. Ibland har man mens, ibland har man mycket att göra och ibland är det för att man inte har något att göra.

Jag är medveten om att vi ibland är extra känsliga på grund av olika saker. Men ibland är man faktiskt bara väldigt ledsen över just det som fick en att vilja deppa ihop med en chokladkaka och nerdränkta lakan. Ibland var just den händelsen något som man tog väldigt illa vid sig av och man kanske bara behöver höra "Stackare, jag förstår!" istället för "Lugn nu, du överdriver ju eftersom..". För även om det inte är just dem orden som kommer ut någon annans mun, så är det dem man hör - att man inte är ledsen egentligen.

Och varför svarar människor "vad bra!" när man säger att man mår sådär eller okej när de frågar hur läget är?

Sitter mellan mina mörklila väggar och känner återigen hur mitt liv slits i bitar. Vad som är borta och vad som är hemma har jag inte klart för mig och det känns som att jag just nu trampar vatten. Jag frågar mig själv om det måste finnas något hemma samtidigt som jag frågar mig själv varför jag har så himla svårt att känna efter. Jag måste bestämma mig. Snart. Och jag har absolut ingen aning.

Har klickat fram google och låtit mina fingrar skriva det som hjärtat säger åt dem och fraser som "Hyresrätter Eskilstuna", "Flygresor Los Angeles" och "Musikfolkhögskolor" tog plats. Men samtidigt knyter det sig i magen när jag tänker på min fina lilla lägenhet på Dalgatan där jag älskar att bara sitta i sängen och kolla ut genom fönstret.

Jag hatar att ta beslut och drar alltid en lättnadens suck när någon sätter ner foten och bestämmer i stället för mig. Men den här gången finns det ingen som kan säga åt mig vad jag ska göra. Jag har bara mig själv att skylla om jag gör fel val och illamåendet och hjärtklappningarna ligger över mig som aldrig förr.

Cause everybody needs someone that they can trust in.
You're somebody that I found just in time.

"Ibland när jag tänkte på hur vacker han var gjorde det ont i mig. Det gjorde ont av längtan och det skrämde mig samtidigt som jag kände mig lugn i det. Mina känslor för honom gav mig trygghet och jag förundrades över att jag kunde tycka om det så mycket, att längta, samtidigt som det gjorde mig tokig. Jag ville vara vacker tillsammans med honom, gå bredvid honom och hålla honom i handen överallt. Höra ihop, inför hela världen. Och trots att jag skulle kunna kasta sönder tallrikar av längtan så var jag lugn. Jättelugn.

Plötsligt kollade han rakt på mig och rakt in i mig. Hans ansiktsuttryck ändrades och jag visste inte vad som rörde sig bakom hans vackra ögon. Han tänkte något samtidigt som han kollade på mig, han menade någonting och visste någonting, men jag visste inte vad. Jag tänkte att jag ville spola tillbaka tiden till innan han började ge mig de här blickarna samtidigt som jag inte ångrade någonting. Det hade varit rätt även om det blev fel. Men var han tvungen att kolla på mig sådär? Var han tvungen att tänka, mena och veta?

Jag gav honom ett leende, ett enkelt leende som ljög om att allt var lugnt och han log tillbaka. Sen kollade jag ner i boken igen, psykologiboken, kapitlet om psykiska störningar. Jag slängde en sista blick på hans lockiga hår, kände hur det stack till i kroppen och fortsatte sedan läsa."


Could it be forever, or is my mind just rambling on?
Well, I touched you once, I kissed you once,
now I feel like you're mine.

   

Efter mycket velande fram och tillbaka hur den här helgen ska sluta bestämde jag mig för att åka ner till Eskilstuna igen trots allt. Och inte nog med det, en nyfunnen och superduperbra vän ska sitta bredvid mig i bilen som ska ta mig hem och tillbringa helgen med mig och mitt första liv. Eller vad man nu ska säga.

I vilket fall, imorgon kör vi. Passa er, monstren kommer.

Glad blev jag, när hösten kom. Det finns nästan inget finare än september och oktober. Även om grön är min favoritfärg så är kombinationen av gul, röd, orange och brun snäppet bättre än sommarens färger. Och doften av några få plusgrader blandat med lite jord och fukt tillsammans med alla mysiga höstkläder fick mig att vilja springa ut och rulla runt bland alla dessa färgglada löv.

Men nu har nästan alla löv ramlat av från träden och det ser inte alls lika vackert ut. Och vinden som fick min sjal att piska mig i ansiktet idag kan omöjligt ha bestått av annat än minusgrader. Jag börjar verkligen fundera över vintern, som kommer vara helt utan färger så när som på skogen som ramar in staden med sina gröna barr. Men visst har jag väl tyckt förut att vintern är vacker, den också?

Om det finns något jag verkligen blir lugn i kroppen av, så är det en latte i en take-awaymugg.

I'm all out of words. There's nothing I could say to you to
take away the hurt. So let me pray you through.

När jag var liten hade jag en (konstig?) önskan om att första snön skulle komma på min födelsedag, som är den 23 december. De senaste åren har jag nästan kunnat tacka anden i flaskan eftersom snön kommit senare och senare med åren. Vad som är bra med det kan man ju i och för sig diskutera, men i vilket fall som helst så har vi suttit länge i Eskilstuna och bara väntat på att få åka pulka och bygga snögubbar.

Men nu kan jag nog dra tillbaka min önskan helt. Det har redan kommit snö i Sollefteå som inte är speciellt långt härifrån, och för några timmar sen skrev en granne till mig på sin facebookstatus att det ramlade snöflingor från himlen. När jag kollade ut genom fönstret kunde jag inte konstatera annat än att det var sant. Vita små stjärnor dalade fint ner från himlen på våran sida av huset, och även om det bara var i några få minuter så kan jag inte sluta tänka: snö, 15 oktober?! Var i helvette har jag bosatt mig?!

Nu har jag i alla fall duschat och städat min lilla lägenhet här uppe i Norrland och jag saknar mina rabarberbrudar något enormt. Jag ångrar nästan att jag åkte ner och hälsade på, så jag fick bli påmind om vad jag lämnat kvar. Ni är det finaste jag vet!

<3

Sitter i mitt rum i Torshälla och dricker en kopp kaffe och funderar på något min (gamla) jobbarkompis sa till mig när jag kände att jag inte riktigt visste i vilken stad jag hade mitt hjärta. Jag har faktiskt två jättebra ställen att bo på just nu, och båda platserna innehåller ett helt gäng med människor som tycker om mig.

Så nu tänker jag sätta mig på tåget hem till Sundsvall och tänka på hur himlans bra dagar jag har haft här hemma i Eskilstuna. Jag ska tänka på de goda kantarellmackorna jag åt med Mickis, och den roliga utekvällen jag hade i fredags med mina rabarberbrudar, hur sjukt bra jag kände mig när jag kände kärleken som fanns i rummet under släktmiddagen, hur skönt det var att strunta i att åka hem i söndags och istället ta en mysig fika med Sandra på en filt intill Mälaren och hur härligt det var att vara i ett stall och träffa hästar igår. Och så ska jag tänka på min mamma, pappa och syster som inte kunnat vara bättre än de är.

Och även om jag kommer sakna, så ska jag le och inte gråta. Man får faktiskt ha två hem. Och man får tycka om två städer. Och man får tycka om tusentals människor.

Så kommer det där igen. Det där jag helt hade glömt bort under min än så länge korta vistelse i Sundsvall. Den där hemska känslan som närmar sig när klockan börjar ticka iväg och det blir mörkt utanför fönstret. Rastlösheten sprider sig och kroppen vill egentligen bara resa sig upp, springa ut genom dörren och springa iväg någonstans. För jag vet ju, att när jag släckt lampan, stängt av datorn och krypit ner under täcket dröjer det timmar innan jag kan slappna av.

Jag har aldrig riktigt funderat över varför jag alltid haft så svårt att sova. Varför jag varit rädd för att låta tystnaden sjunga mig till sömns, och varför jag alltid fått en klump i magen när jag tittat mot min säng. Det var något jag bara konstaterade och eftersom jag mådde så dåligt över det gick jag aldrig och la mig förrän jag kände att jag absolut inte skulle kunna hålla ögonen öppna. Hur jag kunde må bra med så lite sömn jag fick var heller aldrig något jag funderade över.

När jag nu efter lite mer än en månad är hemma igen kommer det tillbaka. I min egen lägenhet i Sundsvall har jag aldrig riktigt haft det problemet. Klart att jag någon gång har behövt räkna får, men att varje natt ligga och ha ångest var något jag hade glömt existerade. Och självklart ligger jag här nu, trött och med en önskan att kunna gå upp ganska tidigt imorgon, men jag har helt enkelt inte tillräckligt med mod för att gå och borsta tänderna och försöka sova, eftersom jag minns hur länge jag fick pinas igår natt.

Men på onsdag natt får jag i alla fall sova gott.

Jag kom att tänka på en grej. Ofta får man höra från folk att de är stolta kurder, stolta danskar eller stolta amerikaner. Och nu i samband med alla möjliga debatter och diskussioner om Sverigedemokraterna och deras enligt mig idiotiska åsikter har jag många gånger fått frågan: "Du är väl fortfarande stolt svensk, Anna?".

Min poäng nu har inget med SD att göra, men jag vill inte säga att jag är stolt svensk. Jag är stolt över saker som jag känner att jag klarat av och förtjänat. Till exempel är jag stolt över att vara värd så fina vänner som jag har, jag är stolt över att ha klarat av skolan så bra som jag gjort och jag är stolt över att jag vågade flytta till Sundsvall och kasta mig ut i det okända.

Men svensk var något jag bara råkade bli. Jag råkade födas i Sverige och i och med det blev jag svensk. Det betyder såklart inte att jag inte uppskattar Sverige, eller inte tycker att det är världens bästa plats att bo på. Det betyder inte heller att jag ser ner på andra nationaliteter, utan helt enkelt bara att jag trivs i Sverige och med att vara svensk.

Så nej, jag är inte stolt över att vara svensk. Däremot är jag glad som fan över att vara svensk.

Vaknade för någon timme sen och har legat kvar i sängen sedan dess och vridit mig med en klump i magen. Jag älskar Sundsvall och vill jättegärna åka hem dit igen, till min lägga (som Moa skulle ha sagt) och till alla underbara människor som finns där. Men när jag tänker på att jag sitter på tåget om sex timmar mår jag dåligt. Som fan.

Jag vill inte lämna Eskilstuna riktigt än, det känns som att jag fick alldeles för lite tid här. Vill hinna umgås mycket mer med mina vänner, gå omkring mer på stan och ta många fler fikor. Jag har stor lust att boka en ny hemresa senare i veckan men då mitt hjärta slits åt två håll får jag någon form av beslutsångest. Vi får helt enkelt se vilken sida som vinner.

Idag fyller min morfar år. Världens bästa morfar, och att fira honom igår med hela släkten var något av det roligaste som hänt mig på länge. Han är så tacksam, min morfar. Och så himla, himla snäll och omtänksam.

Tycker så sjukt mycket om er, brudar!

Åh, vad jag älskar den där känslan. Ni vet när man gått flera timmar och velat känna den där smaken även fast man egentligen inte minns hur den smakar. När man försöker övertala sig själv att man faktiskt inte behöver den över huvud taget. Man orkar kanske inte gå ut i köket, eller man kanske inte vill lägga ut 30kr på att köpa den, men det slutar ändå med att man inte kan låta bli. Och när man väl står där, med en varm kopp i handen, och låter smaken infinna sig i munnen så är den helt plötsligt helt välbekant. Det sprider sig ett konstigt lugn i kroppen och man vill nästan bara skrika ut till hela världen hur jävla gott det är.

Jag kommer aldrig ångra att jag började dricka kaffe.