anna bäckman

När jag var liten kommer jag ihåg att jag brukade ligga i sängen och testa med handen hur det skulle vara om man skar bort min rumpa. Det är nog det första minnet jag har från mitt missnöje med min kropp. Min rumpa var stor, större än andras, och jag ville skära bort den. Sen dess har det bara rasat på. Jag är tjock, finnig, blek och har tråkigt hår.

Och varje gång jag har lunch på jobbet och bläddrar i aftonbladet så finns det stora rubriker om viktnedgång och olika bantningsmetoder. Idag stod det något i stil med: "Det här är det bästa som har hänt mig. Gick ner 8kg" på Expressens löpsedel. Det är väl inte konstigt att folk känner sig tvingade att gå ner i vikt om det överallt står att man ska göra det. Det är inte bara bilder av idealet som pushar oss längre, det är även tidningarnas artiklar som berättar om det bästa sättet att tappa kilon på. Det är nya "bästa sätt" varje vecka. Precis som alla andra har jag varit inne i det där och tänkt testa alla de olika sätten, utan framsteg. Jag tappar liksom orken och det känns som att det blir för höga krav.

Men helt plötsligt kom motivationen, det som fick mig att känna att jag orkar träna och äta nyttigare. Jag känner inte längre att jag måste för någon annans skull, utan bara för min egen. Men det var inte en tidningsartikel som väckte mig, utan det var en person. En person som i stort sett bara har sett mig osminkad och i riktigt luffiga kläder, men som ändå talat om för mig hur fin jag är. En person som har fått mig att känna att jag duger med mina finnar och mina tjocka lår. Alla borde ha en sån. En egen L.

Musiken ger mig så himla mycket. Vet att jag skrivit om det tidigare men jag är verkligen värdelös på att själv skriva låtar, även om jag önskade att jag kunde. Men det gör inte att jag har svårare än någon annan att lyssna på låtar och ta till mig deras texter. Många artister säger att de kan uttrycka sig lättast genom att skriva låtar. Jag skulle vilja säga att jag uttrycker mig bäst genom att sjunga andras låtar. Eller citera dem, som jag gör här i bloggen now and then.

Jag skulle bara vilja ställa mig på ett berg och skrika. Knyta ihop händerna och ta i med hela kroppen och skrika ut alltihop. Just nu håller jag på att bli helt galen av att allt går så himla bra. Jag är så sjukt glad hela tiden. Jag vet inte om det beror på Dig eller Det, men jag tror att det är en blandning.

Fick i alla fall utlopp för min lycka när jag tränade idag och snart ska jag duscha och göra en grymt god pastasallad till mig själv samtidigt som jag dansar till låtarna från Dawson's Creek, en av tidernas bästa tv-serier (tillsammans med One Tree Hill såklart).

De har gått för att leva sina liv, och Gud vet att jag måste leva mitt.

Sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck - Timglas igen och tänker. Om mindre än två veckor börjar skolan och mina kompisar går och pratar om att sommarlovet snart är slut. Och här går jag och förstår ingenting. Det är som om skolan aldrig har existerat överhuvudtaget. Det är verkligen ett avslutat kapitel och att skolan ska fortsätta för andra hade jag inte ens haft en tanke på. För mig känns det som att alla skolor har brunnit ner.

I Augusti 1996 lämnade mamma mig på lekis första gången. Jag grät och skrek efter henne, ville inte bli lämnad kvar där. Förändringar har alltid varit något som tagit mig emot, i alla fall om jag inte fått välja dem själv. Och nu står jag här, snart 19 år och framför mig ser jag ingenting. Det känns som att jag gått i en smal stig i en skog hela mitt liv och nu har jag kommit fram till ängen. Det är bara fullt av gräs och jag kan gå vart jag vill, och välja precis vilken blomma jag vill. Jag har så sjukt många idéer och så mycket jag skulle vilja göra. Men allt innebär att lämna den där tryggheten och jag har aldrig sett mig som en person som bryter sig iväg från vardagen, aldrig trott på mig själv tillräckligt mycket för det.

När min mamma började prata om nästa års sommarplaner kunde jag inte svara på om jag ville följa med, och när min kompis började prata om en resa till New York satt jag också som ett frågetecken. Vem vet var jag jobbar om tre månader, ett halvår, ett år, tio år? Det enda jag vet just nu, är att jag har några timmar på ICA och att jag ska åka till Magaluf i tre veckor i september. Längre än så kan jag inte planera.

Jag är för liten för att vara stor.

Var uppe på The Studio i huvudstaden och blev fotograferad, helt gratis, med mina vänner. Det blev en riktigt rolig dag!

Blir så lycklig av den här bilden!

Idag sov jag på tok för länge. Att vakna 14.26 är olagligt (Joel: ...om man inte är kille i puberteten). Så ja, jag var inte på det bästa humöret när jag vaknade kan jag meddela. Men sedan slog det mig att det snart är tio dagar sedan jag beställde mina gladiatorsandaler, så jag klädde på mig och sprang ut till brevlådan. Och där låg den, min avisering från La Redoute.

När jag öppnat kuvertet tittade jag på lappen i flera minuter innan jag fattade att jag skulle få hem mina skor idag. De som varit så efterlängtade. Sen slog det mig att skorna kanske inte skulle sitta så bra (med tanke på mina höga vrister och mina jämnlånga tår som gör mina fötter "fyrkantiga") och vågade därför inte åka och hämta dem.

Jag lyckades hålla mig i kanske en timme innan jag glatt satte mig på cykeln och trampade iväg mot OKQ8 där Oscar fick hjälpa mig att hämta paketet. På väg hem upprepade jag "hoppas de passar" som ett slags mantra, hela vägen. Väl hemma öppnade jag lådan och kände lukten av nya skor och förde in foten mellan de bruna remmarna, likt askungen själv. Och vet ni vad? De sitter perfekt och de är skönare än många andra skor jag testat.

Jag är så lycklig!