är vi trygga bakom väggarna här?
Sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck - Timglas igen och tänker. Om mindre än två veckor börjar skolan och mina kompisar går och pratar om att sommarlovet snart är slut. Och här går jag och förstår ingenting. Det är som om skolan aldrig har existerat överhuvudtaget. Det är verkligen ett avslutat kapitel och att skolan ska fortsätta för andra hade jag inte ens haft en tanke på. För mig känns det som att alla skolor har brunnit ner.
I Augusti 1996 lämnade mamma mig på lekis första gången. Jag grät och skrek efter henne, ville inte bli lämnad kvar där. Förändringar har alltid varit något som tagit mig emot, i alla fall om jag inte fått välja dem själv. Och nu står jag här, snart 19 år och framför mig ser jag ingenting. Det känns som att jag gått i en smal stig i en skog hela mitt liv och nu har jag kommit fram till ängen. Det är bara fullt av gräs och jag kan gå vart jag vill, och välja precis vilken blomma jag vill. Jag har så sjukt många idéer och så mycket jag skulle vilja göra. Men allt innebär att lämna den där tryggheten och jag har aldrig sett mig som en person som bryter sig iväg från vardagen, aldrig trott på mig själv tillräckligt mycket för det.
När min mamma började prata om nästa års sommarplaner kunde jag inte svara på om jag ville följa med, och när min kompis började prata om en resa till New York satt jag också som ett frågetecken. Vem vet var jag jobbar om tre månader, ett halvår, ett år, tio år? Det enda jag vet just nu, är att jag har några timmar på ICA och att jag ska åka till Magaluf i tre veckor i september. Längre än så kan jag inte planera.
Jag är för liten för att vara stor.