all the other kids with the pumped up kicks, you'd better run
and my heart's not breaking
He opens up my door and I get into his car and he says:
"You look beautiful tonight", and I feel perfectly fine.
But I've been screaming and fighting, and kissing in the rain.
And it's two a.m. and I'm cursing your name.
You're so in love that you acted insane, and that's the way I loved you.
Breaking down and coming undone, it's a roller-coaster kind of rush.
And I never knew I could feel that much, and that's the way I loved you.
this has got to be the good life
Idag när jag tittade ut genom fönstret på tåget möttes jag av en tjej med ett leende på läpparna, ett leende som hon själv inte visste om att hon hade. Det var en underbar känsla att se det istället för de sorgsna, arga och trötta ögon som förut alltid tittat tillbaka på mig.
Jag vet inte varför jag är så glad. Det kanske är för att jag lämnade Eskilstuna under mina två enda lediga dagar på tre veckor. Eller kanske för att jag förvånad träffade en gammal vän på restaurangen jag åt så himla god mat på. Det skulle också kunna vara för att jag med en underbar, blond vän vek mig av skratt på Medborgarplatsen igår kväll, eller för att jag några timmar senare stod utanför en korvkiosk med en megarulle i handen och blev erbjuden en kudde i Haninge, men valde att tacka nej.
Kanske beror det på att jag vaknade i morse och såg solen skina in genom fönstret, om det inte är för att jag träffade upp tre av de bästa tjejerna på jorden på tågstationen vid lunchtid och gick iväg för att äta världens godaste sallad. Det kanske är på grund av de fina ord som utdelades efter alldeles för snabba timmar tillsammans, eller för att jag gick armkrok genom ett soligt Stockholm och pratade om livet med min rödhåriga vän.
Det kanske är för att jag inte kände igen mig i någon av de sorgliga, deppiga låtar som spelades upp i mina öron på tåget på väg hem, eller för att jag kände igen mig i alla glada. Kanske för att det satt järnföremål på bergsväggen vid Strängnäs station som såg ut som bröstvårtor. Kanske för att jag nästan kände mig fånig över att jag inte kunde sluta småskratta för mig själv av lycka där jag satt ensam på tåget.
Oavsett vad det beror på, så är tjejen jag ser i tågfönstret så mycket vackrare än den tjejen jag såg där för ett år sedan, och jag önskar henne all lycka i livet även om jag vet att hon kommer fixa precis vad hon vill utan mina lyckoönskningar.
thank god I found the good in goodbye
Avslut och uppbrott är förknippat med jobbiga perioder. Det har blivit fel, man har misslyckats och man är sårad. För snart tre veckor sedan avslutades något i mitt liv som jag för några år sen aldrig trodde att jag skulle klara av att ta mig igenom. Jag såg det som något utav det värsta som skulle kunna hända mig, att jag skulle gråta floder och ångra saker jag gett och saker jag tagit. Önskat att jag gjort saker annorlunda, velat göra om eller helt enkelt velat radera. Men till min stora förvåning är det inte alls så. Jag ångrar inte en dag och jag tänker tillbaka på det som något som berikat mig, något som skrapat fram en del av mig som behövde komma ut. Det finns en gnutta sorg i mig när jag tänker på förhoppningar som fanns och tankar och känslor som sprudlade, men jag kan även se att dessa saker inte längre fanns kvar när avslutet kom. Det kom varken en dag för tidigt eller en dag för sent. Det var lika rätt som början var.
Jag har insett att allt i mitt liv är en bonus. Jag kan välja, och jag kan välja bort. Det gör alla typer av relationer och situationer så mycket mindre komplicerade. När jag förstod att jag kan känna utan att försvinna och att jag kan tänka utan att grubbla blev det klart för mig: det är inte mycket mer än mig själv jag behöver i hela livet, men på vägen kommer det dyka upp saker som kommer vara rätt och kännas som något evigt. Men det är inte fel att avsluta något som en gång varit för evigt.
Under många år av mitt liv fanns det personer runt mig som jag visste skulle vara med mig till döden. Idag skrev en av dem ett brev som rörde flera av oss till tårar. Vi är idag långt ifrån för evigt men inom oss vet vi alla att då var vi det. Då gav vi varandra livsgnista och knuffar för att ta oss framåt. Det var då, men det är inte nu. Det är inte sorgligt att tänka på uppbrottet eftersom jag blir varm i kroppen av glädje när jag tänker på de åren vi hade tillsammans. De var precis lagom många. Och det är den känslan som kommer vara för evig.