anna bäckman

Jag är så sjukt jävla trött på människor. Kunder på jobbet som inte förstår att de måste visa legitimation när de ska handla varor med 18-årsgräns. Eller kunder som tror att det är helt okej att göra sexanspelningar fast de är gamla nog att vara min pappa, ibland min morfar eller farfar, och även de människor man pratar med efteråt som anser att jag borde ha tagit det med ett leende på läpparna. Jag är trött på människor som säger att jag inte accepterar att folk har andra åsikter än mina när de åsikterna handlar om att homosexuella inte borde få finnas, att invandrare är dumma i huvudet eller att Hitler är den bästa människan som levt på jorden.

Jag är sjukt trött på folk som går ut på krogen bara för att supa skallen av sig och gnugga rumpan mot ett snopp eller tvärtom, och folk som tror att bara för att man skrattar och dansar så betyder det att man senare kommer vilja ligga. Dessutom är jag sinnessjukt trött på folk som tror att det är något fel på mig bara för att jag inte har en ring på fingret, och att jag bara är rädd för att komma ut med att vara lesbisk när det bara handlar om att jag just nu känner att jag trivs otroligt bra med att vara singel. Trött på alla som tror att förhållanden och äktenskap är det allra viktigaste i livet.

Jag är så trött att jag ikväll sitter och gråter över den sista droppen som gjorde att bägaren inte räckte till längre. Över att jag inte längre kan behärska mig när jag träffar dessa människor som jag är så trött på. Över att jag ägnar så mycket tid åt att vara arg att jag inte hinner njuta av alla de underbara människor jag möter. Över att jag inte trycker i mig en chokladkaka.

"Då får du betala min också!" Attityden skar lika mycket i mig som målbrottet gjorde i hans hals. Han var inte dagens första, och inte heller sista, i sitt slag utan var bara en liten del av den lunchsvärm som drabbar mitt jobb varje vardag. Förutom några veckor på sommaren, typ. Donuts, wienerbröd, Euroshoppers chokladkakor, läsk i glasflaskor, frallor, donuts, Euroshoppers chokladkakor, wienerbröd, frallor, läsk i glasflaskor, wienerbröd, donuts...

Osäkerheten är tydlig bland alla. Från den mest högljudda till den minst. Ingen säger hej, ingen säger tack, ingen tittar ens på mig när jag räcker fram kvittot. Ögon flackar och ibland blir kinder röda samtidigt som skakiga fingrar stoppar i pengar i myntautomaten eller trycker på knapparna på kortavläsaren. Samtidigt står fem andra osäkra själar och klagar på hur lång tid det tar, med glimten i ögat, men med så mycket mer påverkan än de anar. Och strax är det deras tur att inta scenen. Scenen där de är så utlämnade att de hellre ber någon annan betala åt dem.

Jag kan urskilja dem allihop. Se vem som är vem. Vem som är jag, och vem som är den där tjejen jag önskade kunde ramla ner för ett berg. Eller bli påkörd av en buss. Vem som försöker, men aldrig lyckas. Vem som är högt över alla andra, hela jävla tiden. Vem som är killen som har fem översminkade tjejer att sms:a med på sin iPhone, och vem som är tjejen han tycker mest om egentligen. Vem som vill vara som honom.

Sen säger någon: "Jag behöver inte ha kvittot, tack." och helt plötsligt ser jag ljuset igen. Det finns alltså någon som efter bara fjorton hal(kig)a år i livet faktiskt vet att det coolaste man kan göra är att vara trevlig. Det finns hopp för mänskligheten fortfarande, mina vänner. Det gör det.

- Det är ju faktiskt inte så konstigt att du tappat förtroendet.
- För?
- Förhållanden. Det förstår man ju.


Hittade en gammal mp3 igår. Sen hittade jag massa gammal musik på min hårddisk. Plockade ut lite av låtarna på måfå och stoppade in hörsnäckorna i öronen innan jag snörade på mig skorna och trampade runt Vilsta på en kvällspromenad. Varenda jävla låt påminde mig om någon, något eller någon gång. Jag hörde ord som jag använt för att uttrycka mina känslor för honom med tårar ner för kinderna även om det bara var mot en tom vägg. Kraftiga melodier som jag lyssnat på samtidigt som jag slagit sönder luften för att den inte var på min sida. Jag fick gåshud på armarna för att jag mindes just den där gången när den här låten var en så stor del av stunden. Varenda jävla låt.

Och så minns man den där gången. När man satt i en stor säng mitt emot det som tar bort alla de där känslorna som låtarna flera år senare påminner om. Och ändå kunde man inte ta till sig det. Man korsade sina armar mot det som för en gångs skull var hundra procent ärligt, bra och givande fast man hade det framför sig på ett silverfat. Det hade bara varit att plocka upp det, men det gjorde man inte. Och det får man höra, varje jävla dag.

Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar,
och tänkte: "Skuld och lidande väntar på er fortfarande."

Jag målade mina naglar med oranget nagellack igår. Det ser egentligen inte klokt ut men ändå är det så himla snyggt. Jag är glad att jag vågade köpa det, det kostade ju ändå bara 9,50, och nyss fick det mina fingrar att flyga fram över tangentbordet för att försöka övertyga någon att ge mig något jag inte tror jag kommer få men inte heller visste för några minuter sen att jag ville ha. Jag har nog aldrig någonsin brunnit så mycket för något liknande föremål förut och det känns väldigt häftigt.

Och sen vet jag vad jag måste göra.