jag kan tvinga mig att stanna om du vill
Några timmar på en annan plats. Allt som krävs för att väcka den där ångesten. När man vet vad som skulle kunna finnas, hur det skulle kunna vara och hur det är för andra. Några timmar av förnekelse som kastas tillbaka i ansiktet tillsammans med verkligheten när man drar ihop den nya jackan över bröstkorgen och förbannar sig över att man inte vågar gå hem för att det är mörkt. Fingrar som otåligt letar efter något annat, något nytt och något man egentligen inte vill ha men som man kanske måste eller som man tror ska göra att verkligheten försvinner.
Några glas vin på det och en natt kan bli sömnlös.
Tror du att ensamhet kan dölja vad du känner? Göm dig så får du ingenting,
Jag kan förstå att jag har plågat mina vänner, som dom har sett mig dra omkring.
Det fanns nätter då jag frös i ensamhet. Jag förnekade väl då hur sekunder kunde
bli en evighet när jag kommit bara för att gå. Be mig, så stannar jag kvar.
but if again it comes crawling, I'm gonna make it last
Idag har jag suttit nästan en timme på en bänk med en främling och pratat. Vi upptäckte att vi hade väldigt liknande åsikter gällande de samtalsämnen vi ramlade in på och vi har till och med samma yrkeshistoria om man nu kan kalla det så. Vi fick uppenbarelser tillsammans, om hur vi människor fungerar, och vi satt och skrattade åt saker som var typiskt svenska. Vi diskuterade allt från väder och blomsterfyllda väggar, till invandring och ensamhet, och när han frågade om jag var gift skrattade jag och svarade att det kändes väldigt långt borta. Om jag ska vara ärlig så kändes det lite, faktiskt.
Jag vet inte vad han heter, men jag hoppas att jag någon gång stöter på honom igen och att han minns mig då. Även om det skiljer 70 år mellan oss, så är det inte mycket annat som skiljer oss från varandra.
---
The first time that I saw you, looking like you did,
we were young, we were restless. Just two clueless kids.
But if I knew then what I know now, I'd fall in love.
det är dags att tänka efter, och jag vill inte följa med
Jag ville vänta tills du frågat, och du frågade tillslut.
Och jag hörde sånger i mitt huvud, men de kom aldrig ut.
Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig.
Och jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig.
Och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig.
Och jag kan inte skilja på om jag vill skada dig.
Men du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig.
Du ville prata häromdagen, och helt plötsligt blev det tyst.
Och jag undrar vad som hände, vi som skrattade nyss.
Nu tror du säkert att jag hoppas på något som aldrig ska bli av.
Men jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav.
will you feel anything at all?
Ett ord som klingar illa i mina öron är åskådareffekten. Nu minns jag inte till hundra procent vad den innebär eftersom jag läste om den för kanske tre år sedan, men det jag vet är att man i en situation där man ser något som inte ser helt rätt ut ofta tvekar. Man funderar över om man verkligen behöver göra något, om folk kommer tycka att man är konstig som gör något eller om man själv kommer råka illa ut om man gör något. Man har bara några få ögonblick på sig att eventuellt agera och ofta funderar man sig igenom alla dessa ögonblick.
Igår bestämde jag mig för att jag skulle hoppa över de där ögonblicken, strunta i att resonera och bara göra. Utan att tänka tog jag fram min mobil och knappade in de tre siffrorna och meddelade att jag trodde att det skedde någon form av misshandel. Jag vet fortfarande inte om det spelade någon roll att jag ringde, jag vet inte om det var nödvändigt. Och helt ärligt så tycker jag fortfarande att det känns lite pinsamt, framförallt tanken på att ringa efter hjälp för en "skitsak" får mig att känna mig en aning osäker på min handling så här efteråt.
Men det jag vet är att det kan ha spelat roll, det kan ha varit tack vare mig som det gick ganska bra igår. Och om det någon gång är jag som behöver det, så skulle jag hellre vilja att någon annan agerade en gång för mycket än en gång för lite även om det innebär att personen skäms lite. Någon gång av de framtida gånger som jag väljer att agera redan i det första ögonblicket, på samma sätt som igår, så kommer det spela roll. Så jag tänker fortsätta.
kom hem när du vill, jag är vaken hela natten
Du frågar hur det är, som om det vore uppenbart.
Ja det är släckt överallt, men jag tror att våren kommer snart.
Och säg ingenting till mig, jag ser allting ändå.
Nej säg ingenting till mig, det hörs på stegen när du går.
Du ger det du vill, när du tror att du känner mig.
Men du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig.
Och jag vet vart jag ska, och du säger att du varit där.
Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är.
Du håller ingens hand, du tror att alla skulle titta då.
Men jag håller din ibland, för det är kallt och jag fryser så.
losing my mind on a tiny error
I min dusch har jag en sån där "knapp" som man måste trycka ner för att få vattnet att komma ur duschslangen istället för ur kranen. Igår när jag duschade och hade schamponerat in mitt hår och skulle trycka ner den där knappen så gick det inte. Den satt fast och jag kände stressen och irritationen sippra fram ur cellerna på mig. Skulle jag behöva sätta mig ner på golvet för att kunna tvätta ur löddret i mitt hår?
Efter bara några sekunders tyst klagande över att allt alltid går åt helvette för mig upptäckte jag att vattnet ju redan kom hur slangen och inte ur kranen. Knappen var redan nedtryckt och därför gick det inte att trycka på den. Logiskt. Då försvann all irritation och jag flinade åt mig själv samtidigt som det kändes som att löddret på huvudet var innanför huden och bubblade.
Och ute på min parkeringsplats har det stått en bil två dagar i rad nu och vad jag vet har jag inte haft någon hälsat på hos mig. Både igår och idag när jag tittade ut genom fönstret blev jag sur och arg på att någon har ställt sig där utan att be om lov, men sen gav jag mig bara ett sånt där fult flin igen. Jag har ingen bil, och jag vet ingen som ska komma till mig med bil just nu. Och om jag skulle få oväntat besök kan ju den personen lika gärna parkera längs vägen där alla andra bilar står.
Man behöver inte börja gnälla innan man vet om problemet verkligen är ett problem.
good love, goodnight
Don't lose who you are in the blur of the stars.
Seeing is deceiving, dreaming is believing. It's okay not to be okay.
Sometimes it's hard to follow your heart. Tears don't mean you're losing, everybody's bruising.
Just be true to who you are.
Bästa rösten jag hört på länge.
som en våg som föds att bära dig
Jag: "Det har jag behövt i över en månad."
Syster: "Jag vet, ville bara säga det lite fint.."
and it leaves a trail of broken parts behind
Det finns människor som framhäver att de alltid säger vad de tycker, och att om man frågar dem så får man alltid ett ärligt svar. Jag har, och har haft, flera sånna människor i min omgivning och uppskattar oftast den egenskapen. Ärlighet är ju något som vi människor värderar som en av de viktigaste egenskaperna hos människor vi på något sätt är knutna till och falskhet är något vi fördömer ordentligt.
Men jag anser ändå att ärlighet inte är något som vi kan dra en skarp linje runt. Ibland tycker jag att ärlighet inte är det bästa alternativet för att göra situationen till den bästa. Vi kanske inte måste påpeka att det högra tornet är snett på det sandslott som något kämpat med i flera timmar, och vi kanske inte måste säga att vi tycker att den nya frisyren som visas med ett leende på läpparna får personen att se ut som en pudel. Vi kanske inte heller måste säga att någon som älskar att åka slalom är usel på det, eller att presenten vi fick var hemsk.
Det finns en skillnad mellan att vara ärlig, och att vara elak. Och det är den linjen vi måste lära oss att se.
and gives the feeling you've come home
Sen dess har den där svindlande känslan som fjärilen utger funnits med mig och levt parallellt med en känsla av tillit, stolthet och trygghet. Men efter år av försök att på något sätt utveckla det till antingen hat eller kärlek gav jag upp och stängde in fjärilen i en byrålåda. I den nedersta lådan. Och jag låste den, stoppade in ett tuggummi i nyckelhålet och tejpade omsorgsfullt över det. Och så skulle jag låta det vara, tills det var dags som jag så fint kallade det. Jag visste att rätt tid och rum skulle komma någon gång, men inte än. Nu fanns det bara plats för tilliten, stoltheten och tryggheten. Och jag visste att det skulle finnas kvar föralltid om jag inte krånglade till det.
Men ibland får den där fjärilen oanade krafter och hoppar till med sån styrka att en liten, liten doft av den kan sippra ut och påverka mig. Och idag undrar jag om jag kanske gjorde ett misstag som stängde in den på en plats helt utan syre, för jag tror det är försent. Och det finns inget jag hatar mer än känslan av att det är försent. Mina rätta tillfällen har tagit slut och jag borde inte ha låtit mig själv räta ut mitt liv efter den där speciella stunden när jag var nio. Även om känslan av föralltid fortfarande finns kvar så räcker det inte nu. Jag vill ha mer.
Looking back I see, it was meant to be.
It was you that showed me how.
squeeze it and hold it for the rest of our lives
Det återkommer en massa namn när jag läser ikväll. De ploppar upp lite här och var i samband med ord som älskar, bäst, föralltid och tack. Era namn dyker sällan upp i varken tal eller skrift för min del idag, om ens det. Och även om ni säkert inte skulle tro mig så saknar jag er väldigt mycket. Även om vi haft våra dispyter och även om vi säkert inte skulle passa speciellt bra ihop idag så var vi perfekta för varandra då. Vi var verkligen som ett pussel, fyllt med udda pusselbitar men som ändå flöt ihop och passade perfekt mot varandra. Det var äkta då, även om det inte längre finns. I alla fall inte för alla av oss. Men jag hoppas att det någonstans inom oss alla fortfarande finns en liten, liten röst som fylld av värme viskar "från nu till ålderdomshemmet".
Ibland undrar jag om jag har gjort bort mig. Om jag i sökandet på det som skulle vara bättre tappade bort en del av mig själv som kanske var en av de bättre bitarna. Jag menar självklart inte att jag skulle vilja ta bort allt som finns i min liv idag, och heller inte att mitt liv sen jag var 15-16 år varit bedrövligt, men jag skulle bara vilja veta varför jag var så missnöjd då. Och förstå. Och jag vill ha tillbaka den där kämparglöden, längtan och styrkan. Allt jag ville då var att stå på en scen med en mikrofon i handen och sjunga inför folk, och jag hatade verkligen allt som stod i vägen för mig. Jag vill ha tillbaka den viljan, och framförallt tron på att det går.
Även om jag inte riktigt förstod mig på mig själv då så hade jag i alla fall orken och förmågan att reflektera över mig själv. Idag sätter jag mig bara med armarna i kors och konstaterar. Och det värsta av allt är att jag oftast gör det i tystnad. Då fanns det alltid någon som visste, minst en, idag är det sällan någon över huvud taget som vet hur jag resonerar i mitt huvud. Då skrev jag alltid ut vad jag tyckte och kände på platser där jag visste att folk skulle kunna läsa dem, idag raderar jag de djupaste blogginläggen innan jag publicerar dem.
Jag vet inte om jag vill hitta tillbaka, eller om det ens vore möjligt för mig att göra det. Men jag vet att jag inte längre ser 15-åriga mig som den trasiga tjejen mitt i en identitetskris. Jag var så mycket mer än så, och jag hade så mycket mer än så.
I've been waiting and patiently praying for this moment all my life,
and I never thought I'd ever feel so glad to be alive.
I've spent so many years dreaming of this, I'm long overdue.
And finally all my dreams are happening in an ideal form of you.
fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont
När man är sjuk länge har man tid att tänka väldigt mycket och oftast finns det mer plats då för jobbiga tankar än vid något annat tillfälle. När man inte orkar svara i telefonen eller inte orkar gå ut på en promenad med en underbar vän så har man inte heller möjlighet att varken ventilera eller få energipåfyllning. Därför hinner man både hata, längta och undra alldeles för mycket, och i tillslut bryter man ihop. Kanske. Och den där känslan, ångesten, den vill jag vara utan.
Så när det helt plötsligt dyker upp en idé som känns så där galet rätt vill man bara ställa sig på ett berg och skrika ut det till alla och när man även upptäcker att eventuella hinder på väg dit är obefintliga eller obetydelsefulla vill man skrika ännu högre. Och om man samtidigt upptäcker alla de där små ljusglimtarna i ens liv igen och blir påmind om vad det är som gör en glad, så kan man lyfta till höjder man trodde slutat existera.
Och i allt det här kan man även dra lite extra i de där jeansen som satt så tight för några månader sen, och man kan röra sig smidigt i skinnjackan som stramade över axlarna i höstas, och man kan sitta i soffan och inte göra något viktigt alls utan att ha dåligt samvete. Då når man höjder som man aldrig trodde existerat över huvud taget.
Jag är stark, jag har planer och jag har möjligheter.