squeeze it and hold it for the rest of our lives
Sitter och läser igenom saker jag skrivit när jag var 15-16 år och det är skrämmande hur lätt jag får tillbaka känslor i kroppen som fanns när jag skrev dem. Jag ser alltid på mig själv under den perioden som en tjej som försökte hitta sig själv. En tjej som inte visste vem hon har, eller vilken plats som var hennes. Men när jag läser texterna nu så vågar jag påstå att jag visste mer om mig själv då än vad jag gör nu. Nog för att jag var förvirrad. arg och kär på låtsas, men jag visste vad jag ville ha och var jag ville vara. Och jag kämpade för det.
Det återkommer en massa namn när jag läser ikväll. De ploppar upp lite här och var i samband med ord som älskar, bäst, föralltid och tack. Era namn dyker sällan upp i varken tal eller skrift för min del idag, om ens det. Och även om ni säkert inte skulle tro mig så saknar jag er väldigt mycket. Även om vi haft våra dispyter och även om vi säkert inte skulle passa speciellt bra ihop idag så var vi perfekta för varandra då. Vi var verkligen som ett pussel, fyllt med udda pusselbitar men som ändå flöt ihop och passade perfekt mot varandra. Det var äkta då, även om det inte längre finns. I alla fall inte för alla av oss. Men jag hoppas att det någonstans inom oss alla fortfarande finns en liten, liten röst som fylld av värme viskar "från nu till ålderdomshemmet".
Ibland undrar jag om jag har gjort bort mig. Om jag i sökandet på det som skulle vara bättre tappade bort en del av mig själv som kanske var en av de bättre bitarna. Jag menar självklart inte att jag skulle vilja ta bort allt som finns i min liv idag, och heller inte att mitt liv sen jag var 15-16 år varit bedrövligt, men jag skulle bara vilja veta varför jag var så missnöjd då. Och förstå. Och jag vill ha tillbaka den där kämparglöden, längtan och styrkan. Allt jag ville då var att stå på en scen med en mikrofon i handen och sjunga inför folk, och jag hatade verkligen allt som stod i vägen för mig. Jag vill ha tillbaka den viljan, och framförallt tron på att det går.
Även om jag inte riktigt förstod mig på mig själv då så hade jag i alla fall orken och förmågan att reflektera över mig själv. Idag sätter jag mig bara med armarna i kors och konstaterar. Och det värsta av allt är att jag oftast gör det i tystnad. Då fanns det alltid någon som visste, minst en, idag är det sällan någon över huvud taget som vet hur jag resonerar i mitt huvud. Då skrev jag alltid ut vad jag tyckte och kände på platser där jag visste att folk skulle kunna läsa dem, idag raderar jag de djupaste blogginläggen innan jag publicerar dem.
Jag vet inte om jag vill hitta tillbaka, eller om det ens vore möjligt för mig att göra det. Men jag vet att jag inte längre ser 15-åriga mig som den trasiga tjejen mitt i en identitetskris. Jag var så mycket mer än så, och jag hade så mycket mer än så.
I've been waiting and patiently praying for this moment all my life,
and I never thought I'd ever feel so glad to be alive.
I've spent so many years dreaming of this, I'm long overdue.
And finally all my dreams are happening in an ideal form of you.
Det återkommer en massa namn när jag läser ikväll. De ploppar upp lite här och var i samband med ord som älskar, bäst, föralltid och tack. Era namn dyker sällan upp i varken tal eller skrift för min del idag, om ens det. Och även om ni säkert inte skulle tro mig så saknar jag er väldigt mycket. Även om vi haft våra dispyter och även om vi säkert inte skulle passa speciellt bra ihop idag så var vi perfekta för varandra då. Vi var verkligen som ett pussel, fyllt med udda pusselbitar men som ändå flöt ihop och passade perfekt mot varandra. Det var äkta då, även om det inte längre finns. I alla fall inte för alla av oss. Men jag hoppas att det någonstans inom oss alla fortfarande finns en liten, liten röst som fylld av värme viskar "från nu till ålderdomshemmet".
Ibland undrar jag om jag har gjort bort mig. Om jag i sökandet på det som skulle vara bättre tappade bort en del av mig själv som kanske var en av de bättre bitarna. Jag menar självklart inte att jag skulle vilja ta bort allt som finns i min liv idag, och heller inte att mitt liv sen jag var 15-16 år varit bedrövligt, men jag skulle bara vilja veta varför jag var så missnöjd då. Och förstå. Och jag vill ha tillbaka den där kämparglöden, längtan och styrkan. Allt jag ville då var att stå på en scen med en mikrofon i handen och sjunga inför folk, och jag hatade verkligen allt som stod i vägen för mig. Jag vill ha tillbaka den viljan, och framförallt tron på att det går.
Även om jag inte riktigt förstod mig på mig själv då så hade jag i alla fall orken och förmågan att reflektera över mig själv. Idag sätter jag mig bara med armarna i kors och konstaterar. Och det värsta av allt är att jag oftast gör det i tystnad. Då fanns det alltid någon som visste, minst en, idag är det sällan någon över huvud taget som vet hur jag resonerar i mitt huvud. Då skrev jag alltid ut vad jag tyckte och kände på platser där jag visste att folk skulle kunna läsa dem, idag raderar jag de djupaste blogginläggen innan jag publicerar dem.
Jag vet inte om jag vill hitta tillbaka, eller om det ens vore möjligt för mig att göra det. Men jag vet att jag inte längre ser 15-åriga mig som den trasiga tjejen mitt i en identitetskris. Jag var så mycket mer än så, och jag hade så mycket mer än så.
I've been waiting and patiently praying for this moment all my life,
and I never thought I'd ever feel so glad to be alive.
I've spent so many years dreaming of this, I'm long overdue.
And finally all my dreams are happening in an ideal form of you.
Kommentarer
Trackback