it takes a hole to make a mountain
I våras började jag gå långa, snabba promenader några gånger i veckan, men när jag tröttnade fick jag för mig att börja springa istället. Så under sommarens varmaste vecka pallrade jag mig fram efter mamma längs en runda som knappt kan ha varit 1,5km. Gången efter det drog min syster runt mig på elljusspåret som är 2,5km vilket jag nästan klarade och med lite motivation från en hejande syster eller mamma har jag nu nästan sprungit 4km. Men helt själv har jag inte vågat ta mig ut än.
Förrän idag. Idag sprang jag 3km helt ensam, på min egen motivation, och stannade inte ens fast jag fick en fluga i ögat. Det som förvånade mig mest var att jag älskade det. Även fast mina ben var trötta, min andning var tung och det sved i ögat på grund av flugan så njöt jag av varje steg. Det trodde jag inte om mig själv för bara några veckor sedan. Det har jag aldrig trott om mig själv. Men nu tror jag helt plötsligt benhårt på att jag kommer kunna springa en mil i vår.
Till råga på allt lyckades jag laga världens godaste mat när jag kom hem. Livet är underbart.
Förrän idag. Idag sprang jag 3km helt ensam, på min egen motivation, och stannade inte ens fast jag fick en fluga i ögat. Det som förvånade mig mest var att jag älskade det. Även fast mina ben var trötta, min andning var tung och det sved i ögat på grund av flugan så njöt jag av varje steg. Det trodde jag inte om mig själv för bara några veckor sedan. Det har jag aldrig trott om mig själv. Men nu tror jag helt plötsligt benhårt på att jag kommer kunna springa en mil i vår.
Till råga på allt lyckades jag laga världens godaste mat när jag kom hem. Livet är underbart.
I'd say: they love what I do
Idag har jag vaknat med den där välkända bakfylleångesten. Det var längesen nu, eftersom jag nästan helt och hållet slutat festa vilket i sin tur beror på att jag helt enkelt har tröttnat. Men de senaste veckorna har jag haft några riktigt roliga utgångar och därför trott att den roliga delen av mig kommit tillbaka, men nu vet jag att det bara handlade om att jag skött mitt alkoholintag på ett bättre sätt. Jag har helt enkelt blivit lagom full.
Det blev jag inte igår. Och jag hatar känslan av att inte veta om jag gjorde ett gott intryck på alla människor jag träffade igår. Jag hatar att faktiskt komma ihåg allt som hände, men ändå inte veta om jag bör skämmas eller inte. Det är helt enkelt inte roligt, coolt eller spännande att vara aspackad längre. Det är så mycket härligare att vara lite lagom vinfnittrig och veta att man har skött sig och varit en person man vill vara hela kvällen.
Ska minnas det nästa gång.
Det blev jag inte igår. Och jag hatar känslan av att inte veta om jag gjorde ett gott intryck på alla människor jag träffade igår. Jag hatar att faktiskt komma ihåg allt som hände, men ändå inte veta om jag bör skämmas eller inte. Det är helt enkelt inte roligt, coolt eller spännande att vara aspackad längre. Det är så mycket härligare att vara lite lagom vinfnittrig och veta att man har skött sig och varit en person man vill vara hela kvällen.
Ska minnas det nästa gång.
when I'm lost, I'm missing you like crazy
Här om dagen fick jag veta något som har gjort mig till världens lyckligaste människa. Jag har hoppats i flera år och egentligen inte ens förstått varför, och trott att det varit fel av mig att vilja det så mycket. Att det inte var min sak att ha. Men det var det. Och varje gång jag tänker på det får jag gåshud och är nära till tårar. Jag vet nu att det jag trott har gett mig styrka faktiskt har existerat och att frågorna jag ställt har besvarats även om jag inte hört svaren.
Och mitt bevis var en hög med skor.
Jag vet att jag kan och att jag ska, för någon mycket speciell i dubbel mening gav mig en spark i rumpan. Jag älskar dig!
Always you will be part of me, and I will forever feel your strength when I need it most.
You’re gone now, gone but not forgotten. I can’t say this to your face, but I know you hear.
I’ll see you again, you never really left. I feel you walk beside me. I know I’ll see you again.
Och mitt bevis var en hög med skor.
Jag vet att jag kan och att jag ska, för någon mycket speciell i dubbel mening gav mig en spark i rumpan. Jag älskar dig!
Always you will be part of me, and I will forever feel your strength when I need it most.
You’re gone now, gone but not forgotten. I can’t say this to your face, but I know you hear.
I’ll see you again, you never really left. I feel you walk beside me. I know I’ll see you again.
det är inte du som är galen, det är världen som är sjuk
we're not here to watch the others party
Jag vill skriva en kärleksförklaring. Jag vill att hela världen ska veta om hur mycket jag uppskattar de fem personer som jag spenderat den senaste helgen på västkusten tillsammans med. Jag vill att alla de ska förstå hur mycket de betyder för mig, var och en för sig och allihopa tillsammans i en enda klump. Men jag vet ta mig fan inte var jag ska börja.
När vi träffades för snart två år sedan trodde jag aldrig att de här brudarna skulle bli mina bästa vänner. Vi befann oss på en plats som inte innehöll många seriösa och trogna människor eller platser, och därför trodde jag att det vi upplevde tillsammans under de tre veckorna också skulle vara tillfälligt. Men jag hade fel. Det vi byggde upp tillsammans på en av Europas smutsigaste partyställen var långt över allt annat som jag upplevde på samma plats. Vi knöt ihop ett nät mellan oss, ett nät av tillit och kärlek utan krav. Hur klyschigt det än kan låta.
Vi behövde egentligen inte ha balkongerna precis bredvid varandra, och vi behövde inte ha femtio meter till närmsta bar. Vi behövde inte heller ha ett specifikt gemensamt intresse och vi behövde inte sol och bad. Vi behövde bara varandra. Beviset på det är att vi fortfarande är vänner och ännu mer tighta nu än vi var när vi levde inpå varandra i tre veckor.
Den här helgen har det märkts mer än någonsin. Ni är ett gäng människor som kan sucka åt något jag säger, himla med ögonen och ryta åt mig att jag har helt fel, men ändå krama mig fem minuter senare och säga att jag är bäst. För det säger vi ofta. En mening som gott varm i helgen är "Fan vad bäst vi är, tjejer". Att flera människor runt omkring oss i helgen även talat om för oss flera gånger hur imponerade de är av att vi lyckats fortsätta ha så bra kontakt, och att de märkt hur starkt vårat gäng är är bara ännu mer bekräftelse på att det vi känner är på riktigt. Så även om jag saknar er så det gör ont just nu, så vet jag att vi kommer känna varandra hela livet.
När vi träffades för snart två år sedan trodde jag aldrig att de här brudarna skulle bli mina bästa vänner. Vi befann oss på en plats som inte innehöll många seriösa och trogna människor eller platser, och därför trodde jag att det vi upplevde tillsammans under de tre veckorna också skulle vara tillfälligt. Men jag hade fel. Det vi byggde upp tillsammans på en av Europas smutsigaste partyställen var långt över allt annat som jag upplevde på samma plats. Vi knöt ihop ett nät mellan oss, ett nät av tillit och kärlek utan krav. Hur klyschigt det än kan låta.
Vi behövde egentligen inte ha balkongerna precis bredvid varandra, och vi behövde inte ha femtio meter till närmsta bar. Vi behövde inte heller ha ett specifikt gemensamt intresse och vi behövde inte sol och bad. Vi behövde bara varandra. Beviset på det är att vi fortfarande är vänner och ännu mer tighta nu än vi var när vi levde inpå varandra i tre veckor.
Den här helgen har det märkts mer än någonsin. Ni är ett gäng människor som kan sucka åt något jag säger, himla med ögonen och ryta åt mig att jag har helt fel, men ändå krama mig fem minuter senare och säga att jag är bäst. För det säger vi ofta. En mening som gott varm i helgen är "Fan vad bäst vi är, tjejer". Att flera människor runt omkring oss i helgen även talat om för oss flera gånger hur imponerade de är av att vi lyckats fortsätta ha så bra kontakt, och att de märkt hur starkt vårat gäng är är bara ännu mer bekräftelse på att det vi känner är på riktigt. Så även om jag saknar er så det gör ont just nu, så vet jag att vi kommer känna varandra hela livet.
