anna bäckman

Idag när jag stod i duschen så tänkte jag på att det var första gången på länge som jag inte var stressad när jag duschade. Det brukar alltid vara så att jag ska iväg på fest, eller duschar innan skolan eller innan jag ska träffa någon. Det brukar liksom alltid hända något efteråt så att jag måste skynda mig.

Men idag hade jag varit ute och sprungit och kände att jag verkligen kunde ta det lugnt. Visst har jag lite kvar att packa, men det var ändå inget som var begränsat till någon tid. Jag skulle inte med någon buss eller hinna till jobbet. Jag hade inget planerat efteråt.

Så hände det. Det som absolut inte får hända. Det som man fasar för varje gång man sätter sin fot i duschkabinen och man är lika naiv varje gång. Så som jag var idag. Jag tänkte för mig själv att det kommer inte hända idag. Men någon kom och knäppte till mig på näsan. När jag skulle börja skölja ur balsamet ur mitt långa, tjocka hår flög en obehaglig känsla genom kroppen när jag upptäckt vad som höll på att hända. Varmvattnet var slut.

Men jag hänger inte läpp - imorgon är det ju festival!

På måndag gäller det igen. Gräsmattorna i Borlänge ska fyllas med tält och glada människor. De glada människorna ska fylla inte bara gräsmattorna, utan även gatorna inne i Borlänges centrum, affärerna och McDonalds i köpcentret Kupolen och badhuset som ligger alldeles intill campingplatsen. Musik ska fylla de glada människornas hjärtan och god dryck ska fylla deras magar. Kärlek och passion ska fylla deras sinnen och skratt ska fylla på deras tank av gladhet så att den alltid är full.

Ja, mina vänner, det är precis som ni tror. Det är dags för Peace&Love. Festivalen för emos, pensionärer, fjortisar, bebisar, hårdrockare, 40-årskrisare och riktiga snyggingar. Festivalen för glada människor.

Och jag kommer vara där. Och jag kommer vara en glad människa.

Igår var det midsommarafton och jag tillbringade den i Brottsta tillsammans med många gamla klasskompisar från låg- och mellanstadietiden på Lundbyskolan. Att stå och kramas och skrika "Lundby! Lundby! Lundby!" med er var något av det härligaste som hänt på länge. Känns som de här åren sen sexan inte existerat överhuvudtaget. Ni är underbara människor, ni känns nästan lite som en familj...

Okej, nu överdrev jag. Men det var sjukt kul att träffa er iallafall!

Idag har det varit en av de stressigaste dagarna någonsin för mig på ICA, plus att jag har känt mig lite småsjuk. Men det är faktiskt inga kunder som har varit otrevliga. Kors i taket, som Stina brukar säga.

Men en sak undrar jag. Hur tänker man, om man som kund kommer in 20.45 och storhandlar (för cirka tusenlappen) när vi stänger 21.00? Det är inte roligt att behöva ta betalt av en kund 21.10 för att sen titta på hur han/hon packar i sina varor i påsar i lugn och ro. Funderar över vad som är tyngst och ska ligga i botten och pusslar ihop mjölkpaket med potatissallad för att påsarna ska bli så fint formade som möjligt.

Och där sitter man med ett leende på läpparna och trycker lite meningslöst på knapparna på datorn för att det ska se ut som att man har något att göra och inte alls väntar på att få stänga igen butiken. På andra sidan en hög med röda ICA-korgar står jobbarkompis Johanna och gör arga grimaser mot kundens nacke och i mitt huvud ser jag mig själv skrika: "Gå ut din idiot!"

Men jag är en duktig kassörska, så jag är tyst. Välkommen åter, för tusan.

Jag hade gått och lagt mig, någorlunda tidigt för en gångs skull. Men jag hade ändå svårt att sova, och mitt i alla tankar dök ilskan upp. Ilskan som jag inte tror kommer försvinna på väldigt länge. Ilskan orsakad av dig.

Det är många frågor som svävar runt i mitt huvud. Hur hade du mage att ljuga för mig? Framförallt undrar jag hur du kom på idén. Ditt liv måste vara otroligt tråkigt om du inte har något bättre för dig än att lura en stackars osäker flicka 50 mil bort, via internet. Dessutom måste du själv vara desto mer ointressant med tanke på att du var tvungen att hitta på en annan person än dig själv för att jag överhuvudtaget skulle vilja prata med dig. Och hur orkade du hålla storyn igång? Skrev du ner allt under tiden för att minnas vad du sagt? Hade du en lista med idéer för att kunna bygga lögnen vidare?

Hur kändes det alla de gånger jag uttryckte känslor för dig? När du fick mig att skratta och berätta hur mycket jag tyckte om dig. När du läste alla texter jag hade skrivit om oss och hur det skulle vara om det kunde bli vi. De gånger du fick mig att gråta för att du var elak mot mig, eller de gånger som jag skrek och bad om ursäkt för saker som du anklagat mig för bara för att jag var så rädd att förlora dig. Jag var beroende av dig, och du visste det, och det är det som gör hela grejen så jävla vidrig. Att du kunde fortsätta höra mig gråta, fortsätta såra mig trots att du visste att personen jag älskade och hatade var någon helt annan än du. Det var den personen du låtsades vara. I elva långa månader.

Och om du sen tänker på hur mitt liv såg ut under tiden, hur känns det då? Om du tänker på alla personer jag sårade under det året som du sårade mig, och om du tänker på alla vänner som jag offrade för din skull, och alla pengar jag la ner på att hålla kontakten med dig. Allt jag sumpade, allt jag förstörde - för din skull. Får du inte ens en gnutta dåligt samvete då? Känner du dig inte lite skyldig till att det där året blev ett av mina sämsta någonsin? Tänker du någonsin på att du förstörde, inte bara mitt liv, utan att även personer i min omgivning blev drabbade. Och ja, jag skyller mitt dåvarande beteende på dig. Det vet jag att jag har rätt till.

Har du redan glömt det? Kanske sitter du redan någonstans med dina kompisar och skrattar åt mig för att jag var så lättlurad, eller så kanske du rent av har glömt mig och sitter och lurar någon annan nu. Eller saknar du mig? Du kanske ångrar dig? Jag hoppas att du gör det, jag hoppas att du får en stor klump i magen varje gång du tänker på vad du gjorde mot mig. Och jag hoppas att du i framtiden kommer berätta om det här och säga till folk att de aldrig ska göra som du.

Jag brukar skratta åt dig ibland. Och åt mig själv, för att jag trodde på dig. Jag brukar säga att jag har lärt mig utav det, att det var en viktig erfarenhet. Men jag ska säga dig, och alla andra, att om jag kunde göra om det där året så skulle jag utan tvekan ta chansen. Det var så inte värt det. Och det jag känner för dig nu - ilska och oförstånd - kommer förmodligen finnas kvar hos mig länge.

Jadu, Nils Johan Alexander Johansson, jag tror faktiskt att jag hatar dig.
Och allt som hände med dig känns som ett stort jävla skämt.

Pratade precis med min låtsassyster Rebecca om Peace&Love och kom på hur nära det faktiskt är nu. Fy tusan vad jag är taggad. Ska bli skönt att komma bort lite, träffa Täby-gänget igen och även helt nya människor. Förra årets festivalvecka känns oslagbar, men jag ska ändå göra allt som står i min makt för att göra även den här veckan lika bra. Och med tanke på sällskapet så är oddsen höga!

För övrigt står det också en påse med naturgodis bredvid mig och ropar på mig. "Ät upp mig. Snälla. Du har ju köpt mig". Förlåt mig, Exotic Snacks, men jag mår illa och kan inte ens försöka stoppa i mig en kokos i yoghurt. Det kommer inte sluta bra. 

En annan sak som jag blivit upplyst om har med min pappa att göra, vilket jag fick reda på när vi diskuterade mina framtidsplaner.
Pappa: "Anna, sen måste du bli författare."
Jag: "Måste jag?"
Pappa: "Ja, du skriver så otroligt bra! Läste det där om busshållsplatsen idag och.."
Jag: "Busshållsplatsen? Pappa, läser du min blogg?"
Pappa: "Ja.. får jag inte det?" 
Nu måste jag verkligen tänka mig för innan jag skriver vad som helst här. Men pappa, för all del - fortsätt läsa om du vill. Men du får skylla dig själv om du läser saker som du inte uppskattar.. Haha.

Det är så underligt med ett hjärta, och ibland så hatar jag mitt.
Men vi kör på Tuna Park?

Hörde att det smattrade mot fönstret och kollade ut. Det regnade. Kände att jag bara villa krypa ner under en filt med min pojkvän och kolla på en bra film. Sådär romantiskt ni vet. Men sen kom jag på det - jag har ju ingen pojkvän.

Vet inte varför jag är på så dåligt humör just nu, och jag vill be om ursäkt till folk omkring mig som drabbas av detta. Och även till folk som läser min blogg, med tanke på att den lär vara ganska deprimerande att läsa just nu. Eller kanske frustrerande. Eller så kanske det rent av finns någon som sitter och skrattar åt min olycka?

Igår sa Markus åt mig att sluta lyssna på deppig musik eftersom jag redan var nere. Men jag kan inte hjälpa det, jag älskar Lasse Lindh när jag surar. Men tack ändå, för att du kom hit och muntrade upp mig.

Idag när jag skulle åka till jobbet och stod vid busshållsplatsen satt det en lapp på den. "Pga upprepad förstörelse försvinner regnskyddet från hållplatsen".

Jävla idioter. Nu sitter väl några torshällagangsters någonstans med sina truckarkepsar, cyklar och mjukisbraller och skrattar. Ni känner er mäktiga och tuffa. Ni har lyckats, och ni har vunnit. Varje gång de har lagat busshållsplatserna har ni varit där och sparkat och haft sönder, igen. Bra kämpat, måste jag säga!

Men nu får jag stå i regn och blåst varje gång det är dåligt väder och jag ska med bussen. Och det gör mig så arg att jag vill kasta morgonens frukosttallrik in i min garderobsdörr. Och nej, det handlar inte om busshållsplatsen, det handlar om principen. Och dagen, kanske..

Och idag när jag satt och kämpade mig igenom ännu en arbetsdag med en enorm huvudvärk och illamående så slog det mig återigen hur arg jag är på att jag måste sitta där och klämma fram ett leende oavsett vad som händer. Jag kan vara sjuk eller ledsen, kunden kan vara en riktig idiot, det kan vara stressigt och det kan börja brinna i barnmatshyllan. Jag måste le, och jag måste vara trevlig. Jag är ju förfan bara människa, vi är inte glada jämt.

När jag var liten och var inne på OBS-parken (nuvarande Coop Forum, men varför hänga med i utvecklingen?) med min mamma så såg jag ett nagellack som var jättefint. Rosa. Jag blev helt kär i det rent ut sagt. Men när jag kom hem och skulle måla det på naglarna så upptäckte jag förtvivlat att det inte blev någon färg. Det var ett genomskinligt lack, även fast det såg rosa ut. Sånt gör mig också sjukt förbannad.

Men inget av det här betyder nåt, det är bara ord som gått vilse i det svarta.
Lasse Lindh <3

och stackars satar som du och jag som tror och hoppas och tänker
att nu så nu är det väl äntligen våran tur att träffa nån som behandlar oss väl.

Kände att det här fick bli en dag med Lasse Lindh i högtalarna.

Ska snart iväg och jobba.
Mycket mer än så hade jag faktiskt inte att säga.

Nu har det gått fyra dagar sedan jag tog studenten och alla frågar mig hur det känns. Jag svarar alltid att det känns så jävla bra. Men om jag ska vara ärlig så ljuger jag varje gång.

Det känns inte så jävla bra just nu, men det känns inte heller dåligt. Det känns mest ofattbart och konstigt, och det har inte riktigt gått upp för mig att jag faktiskt tagit studenten. Det känns som ett vanligt, kort lov som är slut snart. Det känns som om jag ska träffa mina gamla klasskompisar redan på måndag och fortsätta med det vanliga.

Vadå, har jag tagit studenten? Nej, det tar nog ett tag innan jag vet om det.

I am fragile, I am hopeless,
I'm not perfect, but I am free.

Hittade lite sköna bilder från studentfesten. Tack fotografen.

Jag har inte skrivit något om min student än, för jag har helt enkelt inte riktigt vetat om vad jag ska skriva. Att skriva att dagen var underbar räcker inte, att säga att jag var lycklig räcker inte och att säga att jag hade roligt räcker inte heller. Det är nu jag förstår vad ordet obeskrivligt faktiskt innebär.

Regnet var inget som störde oss studenter, jag kan inte ens minnas att jag frös under hela flakresan. Det jag minns är att jag skrek, sjöng, dansade och drack alkohol. Och att jag tyckte om alla, till och med SMID. På studentfesten på Blå, när Dennis kramade om mig och skrek "We made it", ville jag aldrig släppa taget om honom.

Jag klarade det. Jag har tagit studenten, fyfan vad jag är bra.

På morgonen var det till och med fint väder

Flaket var roligast

När jag ska på semester får jag enorm resfeber, vilket för mig innebär:
- att allt som ska göras innan känns jättejobbigt
- att samma saker känns stressiga
- att jag är grinig mot alla runt omkring som pratar om resan
- att allt som ska ske efter resan känns låååångt borta
- att jag inte alls vill åka överhuvudtaget

Nu har jag studentfeber, vilket då innebär:
- att allt som ska göras innan känns jättejobbigt
- att samma saker känns stressiga
- att jag är grinig mot alla runt omkring som pratar om studenten
- att allt som ska ske efter studenten känns låååångt borta
- att jag inte alls vill ta studenten

Jag hoppas att det här går över när jag vaknar på lördag morgon!