I can go without him
Jag hade gått och lagt mig, någorlunda tidigt för en gångs skull. Men jag hade ändå svårt att sova, och mitt i alla tankar dök ilskan upp. Ilskan som jag inte tror kommer försvinna på väldigt länge. Ilskan orsakad av dig.
Det är många frågor som svävar runt i mitt huvud. Hur hade du mage att ljuga för mig? Framförallt undrar jag hur du kom på idén. Ditt liv måste vara otroligt tråkigt om du inte har något bättre för dig än att lura en stackars osäker flicka 50 mil bort, via internet. Dessutom måste du själv vara desto mer ointressant med tanke på att du var tvungen att hitta på en annan person än dig själv för att jag överhuvudtaget skulle vilja prata med dig. Och hur orkade du hålla storyn igång? Skrev du ner allt under tiden för att minnas vad du sagt? Hade du en lista med idéer för att kunna bygga lögnen vidare?
Hur kändes det alla de gånger jag uttryckte känslor för dig? När du fick mig att skratta och berätta hur mycket jag tyckte om dig. När du läste alla texter jag hade skrivit om oss och hur det skulle vara om det kunde bli vi. De gånger du fick mig att gråta för att du var elak mot mig, eller de gånger som jag skrek och bad om ursäkt för saker som du anklagat mig för bara för att jag var så rädd att förlora dig. Jag var beroende av dig, och du visste det, och det är det som gör hela grejen så jävla vidrig. Att du kunde fortsätta höra mig gråta, fortsätta såra mig trots att du visste att personen jag älskade och hatade var någon helt annan än du. Det var den personen du låtsades vara. I elva långa månader.
Och om du sen tänker på hur mitt liv såg ut under tiden, hur känns det då? Om du tänker på alla personer jag sårade under det året som du sårade mig, och om du tänker på alla vänner som jag offrade för din skull, och alla pengar jag la ner på att hålla kontakten med dig. Allt jag sumpade, allt jag förstörde - för din skull. Får du inte ens en gnutta dåligt samvete då? Känner du dig inte lite skyldig till att det där året blev ett av mina sämsta någonsin? Tänker du någonsin på att du förstörde, inte bara mitt liv, utan att även personer i min omgivning blev drabbade. Och ja, jag skyller mitt dåvarande beteende på dig. Det vet jag att jag har rätt till.
Har du redan glömt det? Kanske sitter du redan någonstans med dina kompisar och skrattar åt mig för att jag var så lättlurad, eller så kanske du rent av har glömt mig och sitter och lurar någon annan nu. Eller saknar du mig? Du kanske ångrar dig? Jag hoppas att du gör det, jag hoppas att du får en stor klump i magen varje gång du tänker på vad du gjorde mot mig. Och jag hoppas att du i framtiden kommer berätta om det här och säga till folk att de aldrig ska göra som du.
Jag brukar skratta åt dig ibland. Och åt mig själv, för att jag trodde på dig. Jag brukar säga att jag har lärt mig utav det, att det var en viktig erfarenhet. Men jag ska säga dig, och alla andra, att om jag kunde göra om det där året så skulle jag utan tvekan ta chansen. Det var så inte värt det. Och det jag känner för dig nu - ilska och oförstånd - kommer förmodligen finnas kvar hos mig länge.
Jadu, Nils Johan Alexander Johansson, jag tror faktiskt att jag hatar dig.
Och allt som hände med dig känns som ett stort jävla skämt.
Det är många frågor som svävar runt i mitt huvud. Hur hade du mage att ljuga för mig? Framförallt undrar jag hur du kom på idén. Ditt liv måste vara otroligt tråkigt om du inte har något bättre för dig än att lura en stackars osäker flicka 50 mil bort, via internet. Dessutom måste du själv vara desto mer ointressant med tanke på att du var tvungen att hitta på en annan person än dig själv för att jag överhuvudtaget skulle vilja prata med dig. Och hur orkade du hålla storyn igång? Skrev du ner allt under tiden för att minnas vad du sagt? Hade du en lista med idéer för att kunna bygga lögnen vidare?
Hur kändes det alla de gånger jag uttryckte känslor för dig? När du fick mig att skratta och berätta hur mycket jag tyckte om dig. När du läste alla texter jag hade skrivit om oss och hur det skulle vara om det kunde bli vi. De gånger du fick mig att gråta för att du var elak mot mig, eller de gånger som jag skrek och bad om ursäkt för saker som du anklagat mig för bara för att jag var så rädd att förlora dig. Jag var beroende av dig, och du visste det, och det är det som gör hela grejen så jävla vidrig. Att du kunde fortsätta höra mig gråta, fortsätta såra mig trots att du visste att personen jag älskade och hatade var någon helt annan än du. Det var den personen du låtsades vara. I elva långa månader.
Och om du sen tänker på hur mitt liv såg ut under tiden, hur känns det då? Om du tänker på alla personer jag sårade under det året som du sårade mig, och om du tänker på alla vänner som jag offrade för din skull, och alla pengar jag la ner på att hålla kontakten med dig. Allt jag sumpade, allt jag förstörde - för din skull. Får du inte ens en gnutta dåligt samvete då? Känner du dig inte lite skyldig till att det där året blev ett av mina sämsta någonsin? Tänker du någonsin på att du förstörde, inte bara mitt liv, utan att även personer i min omgivning blev drabbade. Och ja, jag skyller mitt dåvarande beteende på dig. Det vet jag att jag har rätt till.
Har du redan glömt det? Kanske sitter du redan någonstans med dina kompisar och skrattar åt mig för att jag var så lättlurad, eller så kanske du rent av har glömt mig och sitter och lurar någon annan nu. Eller saknar du mig? Du kanske ångrar dig? Jag hoppas att du gör det, jag hoppas att du får en stor klump i magen varje gång du tänker på vad du gjorde mot mig. Och jag hoppas att du i framtiden kommer berätta om det här och säga till folk att de aldrig ska göra som du.
Jag brukar skratta åt dig ibland. Och åt mig själv, för att jag trodde på dig. Jag brukar säga att jag har lärt mig utav det, att det var en viktig erfarenhet. Men jag ska säga dig, och alla andra, att om jag kunde göra om det där året så skulle jag utan tvekan ta chansen. Det var så inte värt det. Och det jag känner för dig nu - ilska och oförstånd - kommer förmodligen finnas kvar hos mig länge.
Jadu, Nils Johan Alexander Johansson, jag tror faktiskt att jag hatar dig.
Och allt som hände med dig känns som ett stort jävla skämt.
Kommentarer
Trackback