anna bäckman

A drop in the ocean, a change in the weather
I was praying that you and me might end up together
It's like wishing for rain as I stand in the desert,
but I'm holding you closer than most, 'cause you are my heaven

I don't wanna waste the weekend, if you don't love me - pretend
A few more hours then it's time to go
As my train rolls down the east coast I wonder how you keep warm
It's too late to cry, too broken to move on
And still I can't let you be, most nights I hardly sleep
Don't take what you don't need from me

It's just a drop in the ocean, a change in the weather
I was praying that you and me might end up together
Its like wishing for rain as I stand in the desert
But I'm holding you closer than most 'cause you are my heaven

Misplaced trust and old friends, never counting regrets
By the grace of God I do not rest at all
New England as the leaves change, the last excuse that I'll claim
I was a boy who loved a women like a little girl
And still I cant let you be, most nights I hardly sleep
Don't take what you don't need from me

Heaven doesn't seem far away anymore
You're my heaven

---

Frågan är om jag inte ska gifta mig med Ron Pope. Jag blev kär i honom så fort han började sjunga.

Nu slutar jag slåss

If I should stay, I would only be in your way
so I'll go, but I know I will think of you every step of the way

---

Ju mer jag tänker på det, desto mer hatar jag att ha skilda föräldrar.
Jag bryr mig om att de inte är gifta längre, det är väl upp till dem liksom. De är inte osams och de träffas och kan bestämma saker tillsammans.Jag tycker inte illa om att min pappa bor några mil utanför stan, och jag trivs jättebra hos båda mina föräldrar. Jag tycker inte heller illa om min "låtsaspappa", eller mina "låtsassyskon" som har kommit att betyda massor för mig. De är min familj nu, och jag vill inte bli av med dem.

Däremot, är det jobbigt att varannan söndag packa ner allt jag äger i två väskor och två stora blå ikea-kassar för att sätta mig i en bil och en halvtimme senare packa upp allting. För gör jag inte det direkt när jag kommer fram, då är jag slö och har stökigt på mitt rum. Väskorna får inte heller stå i hallen mer än 2 min, då blir det krig.

Jag hatar att komma på att jag glömt något hos den ena och behöva samla kraft i en halvtimme för att orka ta en diskussion om hur jobbigt kontra nödvändigt det är att åka och hämta den glömda saken. Jag hatar också att behöva packa ner en helgs kläder och andra prylar för att bo hos min mamma en helg när jag egentligen bor hos min pappa, då det är svårt att ta sig in till stan och göra något pga dålig bussförbindelse.

Det går heller inte att bestämma att jag bara ska bo på ett ställe i fortsättningen, eftersom jag älskar båda mina föräldrar och aldrig skulle kunna välja att bo hos endast en av dem. Vem skulle jag välja bort? Vem skulle jag välja att inte träffa? Och det hjälper inte att de säger att jag inte ska ta hänsyn till dem, för även om de säger det så blir de sura så fort något krånglar med flyttningar osv. vilket ger mig dåligt samvete till tusen. Detta även fast det är de som har satt mig i den situationen jag är idag, det är deras "fel".

Varannan söndag för mig, innebär flytt. I övrigt gör jag ingenting de dagarna, för att inte krångla till det för mig själv eller mina föräldrar. Jag mår oftast dåligt hela dagen, och är tjurig och grinig mot allt och alla. Förlåt mig.
Idag har jag precis packat väskorna, för imorgon ska jag åka till mamma igen. Och när jag packat upp väskorna där, då ska det packas ner i dem igen, eftersom jag ska åka på Peace&Love. Ska blir roligt att packa till festivalen i och för sig, men det hade räckt med bara den packningen.

Men, jag klarar mig. Och nästa vecka ska bli jättekul, det har jag bestämt. Sova i tält och grejer.

Jag har för låg intenstitet i min ilska, och för hög i min empati.

När man fått höra från olika håll hur en person är, så är det lätt att man håller fast vid det oavsett vad som händer och vilken uppfattning man själv får. Man utgår från att personen är på just det sättet som alla säger även fast man själv märker på många olika sätt att det inte stämmer. Oftast upptäcker man att de fel som personen påståtts ha gjort är misstag som vilken person som helst skulle hade kunnat göra, även man själv, men trots detta håller man ändå fast vid det som säger att personen är dålig eftersom man är rädd för att vara allt för naiv och blåögd. Även fast man tänker på att det kanske finns subjektiva och vinklade anledningar till att baktalarna säger som de gör, så tror man ändå på dem, för att skydda sig själv mot något som kanske kan såra en.

Jag har läst källkritik i Historia B i ett halvår, och jag fick MVG. Varför kan jag inte källkritisera negativa åsikter om personer som jag tycker om, och trivs med? Varför är det så svårt att bilda en egen uppfattning, och våga chansa?

Och varför måste folk alltid varna, så man utgår från att det kommer gå käpprätt åt helvette redan från början?

Fanns det inte ett tv-program som hette så förut? Jo visst fanns det väl det. Ett program där snygga, bruna, vältränade tjejer springer i korta shorts och tight linne och hejar på en flodhäst i för små shorts som springer tio meter bakom och flåsar? "Bra, kom igen nu. Lite till orkar du!  Vad duktig du är!"
Jag är flodhästen, och Josefin är min personliga tränare.

Det känns som att det snart är dags. Jag älskar dig Josefin!