hold on tight baby, lean when I lean
Countin' trumpets on the wall, fiery flame will kill us all,
and I hear trumpets ringing in my head before I go to sleep.
Takes me back, way back, when we were young and we were friends.
Now I'm home alone smokin' cigarettes waitin' by the phone.
Sweet Virgina blue skies, early mornin' sunrise,
I can see your spirit dancin' next to mine.
I know that you'll never be the same again.
We can just roll on down this road my friend.
I know that you'll never be, just never be alone.
I know that you'll be there when I will say goodbye. 
för dig ska jag göra det tusen gånger om
Något annat som är konstigt är att jag idag planerade mitt pluggande för att hinna med att se handbollen på tv. Handbollen. Och igår stod jag och bläddrade hoppfullt i tidningen och blev besviken när jag såg att det inte var någon match överhuvudtaget. Det tredje konstiga är att jag samtidigt som den urtråkiga handbollsmatchen satt och letade på bra hemförsäkringar och elavtal till min lägenhet som jag flyttar in i nästa helg. Och imorgon ska jag till skolan. Jättekonstigt.
Men något som inte är det minsta konstigt, är att jag nyss bokade biljetter till Daniel Adams-Ray i Eskilstuna, 18 februari. Det är så mycket Anna som det kan bli. Känns bra att avsluta kvällen med det. Godnatt!
(inte likt mig att sova så tidigt heller, fan)
det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år
Idag påbörjade en av de förmodligen roligaste perioderna i mitt liv och efter att återigen kunna kalla mig för student åt jag lunch med en av mina allra finaste vänner. Samtidigt som jag njöt av min bulgursallad med kyckling och fetaost diskuterade vi något som jag trodde jag var ensam om att känna. Men nu vet jag att vi är minst två, och när vi kunde sitta och skratta åt det kände jag verkligen att jag kunde få lite distans till det och se det ur ett sjukt perspektiv. Men jag tittade ändå på min vän och sa: "Fyfan, vad vi är tragiska.", och hon fnissade tillbaka i sin blåa lilla mössa.
Hur fan kan man vara tjugo år och inte tro på det allra finaste vi människor har? Den känslan som vi inte är långt ifrån ensamma om på den runda boll fylld av varelser som inte har möjlighet att utveckla den. Varför sitter jag och tittar på filmer och gråter av avund samtidigt som jag fnyser åt det jag ser runt omkring mig istället för att vara glad över att det någon gång kommer att hända mig? Varför är jag så kall? Jag som så ivrigt letade och försökte hela tiden, har helt plötsligt börjat se mig själv som den där konstiga tanten som kommer sitta i en stuga med trettio katter och femtiofem fåglar och lyssna på Lasse Lindh och Westlife medans skitungar kastar ägg på mina fönster. Men inte satan kommer jag vinna någon talangtävling inte.
Det måste finnas ett mellanting. Något grått mellan det där svarta och vita som antingen får oss att kasta oss över det inbillade pirret i magen eller får oss att knuffa bort alla som försöker komma in i den där hemliga sfären som vi inte riktigt hittat själva än. Klart det finns, och klart det spelar roll. Snart.
a sound that leads me home again
"Du är en ganska känslig person, ellerhur?". Om jag är. Och de senaste månaderna har jag varit mer känslig än någonsin. Jag har tagit åt mig så otroligt mycket av kritik mot min personlighet att jag mått dåligt i flera dagar över saker som mina vänner glömt bort efter tre sekunder. För de tycker om mig, fast jag gör vissa saker som de stör sig på. Att kunna tala om det för dem, att jag är så känslig, får mig att inse att de är det bästa jag har.
Men jag har även varit känslig för bra stunder. Speciellt de senaste veckorna. Efter att ha spenderat några timmar med mina allra bästa har jag suttit bakom en ratt och tänkt "Fasiken, vilken bra kväll det här blev!" och känt att jag velat ringa någon för att berätta hur roligt vi har haft det och hur omtyckt jag känner mig. Vissa kvällar har jag nästan gråtit av lycka och när jag haft flera bra dagar på raken så har jag känt mig bortskämd. Och rik.
Två av mina finaste befinner sig på andra sidan jordklotet den här våren, och inte nog med det. Varsin sida av jordklotet. Men jag känner verkligen nu att det faktiskt inte spelar någon roll. På något sätt kommer vi alltid ha långa rep knutna till den stad där vi alla vuxit upp och delat så många saker både med varandra och med andra, och det kommer alltid hålla oss ihop. Oavsett var vi är. Den här hösten har bevisat det om inte annat.
Jag har kommit fram till saker om mig själv, tagit tag i saker som har med mitt liv att göra som får mig att vilja ta tag i ännu fler saker. Och jag är på gång. Jag är på gång att bli, inte någon annan, men någon lite, lite bättre än den jag är nu. På alla plan. För både min egen skull och andras. Igår kom jag på mig själv med att berätta för en vän att jag är taggad på livet igen, och de orden passade så fint på min läppar att jag skuttade till. Och det är mycket tack vare mina vänner som visat för mig hur det ska vara när det är på riktigt.
Now I know it's true, my every road leads to you.
And in the hour of darkness, your light gets me through.
It's to you I will always, always return.