det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år
Idag påbörjade en av de förmodligen roligaste perioderna i mitt liv och efter att återigen kunna kalla mig för student åt jag lunch med en av mina allra finaste vänner. Samtidigt som jag njöt av min bulgursallad med kyckling och fetaost diskuterade vi något som jag trodde jag var ensam om att känna. Men nu vet jag att vi är minst två, och när vi kunde sitta och skratta åt det kände jag verkligen att jag kunde få lite distans till det och se det ur ett sjukt perspektiv. Men jag tittade ändå på min vän och sa: "Fyfan, vad vi är tragiska.", och hon fnissade tillbaka i sin blåa lilla mössa.
Hur fan kan man vara tjugo år och inte tro på det allra finaste vi människor har? Den känslan som vi inte är långt ifrån ensamma om på den runda boll fylld av varelser som inte har möjlighet att utveckla den. Varför sitter jag och tittar på filmer och gråter av avund samtidigt som jag fnyser åt det jag ser runt omkring mig istället för att vara glad över att det någon gång kommer att hända mig? Varför är jag så kall? Jag som så ivrigt letade och försökte hela tiden, har helt plötsligt börjat se mig själv som den där konstiga tanten som kommer sitta i en stuga med trettio katter och femtiofem fåglar och lyssna på Lasse Lindh och Westlife medans skitungar kastar ägg på mina fönster. Men inte satan kommer jag vinna någon talangtävling inte.
Det måste finnas ett mellanting. Något grått mellan det där svarta och vita som antingen får oss att kasta oss över det inbillade pirret i magen eller får oss att knuffa bort alla som försöker komma in i den där hemliga sfären som vi inte riktigt hittat själva än. Klart det finns, och klart det spelar roll. Snart.