my little runaway

Inatt sticker en av mina närmsta vänner till Los Angeles. Jag har inte ens fattat det än och är därför inte det minsta deppig. Har knappt sagt hejdå ordentligt, eftersom jag inte fattar att jag måste. Så har jag alltid varit - jag saknar ingen förrän den verkligen är borta.

Däremot så fattar jag själv att jag ska flytta till Sundsvall om mindre än fyra veckor, och det känns närmare än något annat. Idag har jag shoppat (ihjäl mig) på IKEA och tagit hem banankartonger från jobbet. Och jag har kommit på att jag kommer längta ihjäl mig efter alla mina underbara tjejkompisar här i Eskilstuna. Jag hoppas att ni har råd att komma och hälsa på mig brudar. Vill visa upp er för alla nya vänner där uppe. Visa att det bästa man kan ha finns i min hemstad.

Det går inte för mig att säga att någon eller något är mitt allt. Men ni är fan en stor del av det.






I fell, I'm not down - you showed me the difference

Det är svårt att ha killkompisar när man är tjej. Det är alltid någon som lyckas korsa den där gränsen som inte ska korsas när man bara är vänner. Kanske av spänning och känslor, men ibland även för att man saknar en speciell bekräftelse som är enkel att få av någon som man ändå redan är väldigt nära. Och alltid blir det förstört, alltid blir det krångligt och klumpar i magen.

Men när man lyckas behålla den där självklarheten och tryggheten i vänskapen så finns det ta mig tusan inget bättre. Och jag har lyckats det med några. En av dem är en bajsklutt som bor i Arboga och med honom har jag tillbringat hela eftermiddagen och kvällen. Och det spelar ingen roll att han är en av de finaste människorna jag vet, inifrån och ut, för jag kommer alltid veta var jag har honom.


blowing with the wind of change

Skulle städa hela nedervåningen idag, men nu är det så fint väder att jag skiter i det. Städa kan jag göra inatt, eller imorgon kväll. Eller något. Inte nu. När jag är ledig och det är sol. Jag ska sola. Haha. Det händer mycket nu. Både bra och dåligt. Behöver vila och andas lite. Och bli lite brun. Puss.


in another life we would fall in love, you see

Hur gör man när man flyttar ensam till en annan stad? De gånger jag flyttat innan har mina föräldrar sett till att allt liksom kommer med. Jag har själv fått linda in saker i tidningspapper, men ansvaret har ändå legat på mina föräldrar.

Men hur gör man egentligen? Vad tar man med sig? Ska jag ha med mig alla mina Cosmopolitan och Veckorevyn, alla mina gamla CD-skivor och pennor och konstiga block jag har i mina lådor? Och hur tusan gör jag med kläderna? Hur ska allt från min walk-in-closet få plats i en liten fjuttig garderob?

Det är mycket jag inte vet. Men det jag vet är att jag om 6 veckor sitter i en etta på 23 kvadratmeter 40 mil hemifrån, och utvärderar min första skoldag. Och just nu känner jag mig lika liten som när jag vägrade ta av mig mössan på våren. Men jag måste prova. Det måste jag. Det här är vad jag vill om jag verkligen känner efter.

Fan vad jag kommer nöta Westlife i tre år.