keep on rockin' in the free world
Gymnasietiden har varit väldigt speciell för mig. Det är mycket som har hänt under de här tre åren och jag ser en förändring hos mig själv som jag till stor del är mycket nöjd med. Jag har förändrat min syn på mycket runt om kring mig och enligt mig själv utvecklats som människa.
I ettan deppade jag ihop totalt eftersom jag inte fick gå den linje jag ville. Om jag ska vara ärlig så hugger det fortfarande till i hjärtat så fort någon nämner Skara, eller musiklinjer. Men jag förstår faktiskt inte hur jag kunde gå ut ettan med så pass bra betyg som jag gjorde med tanke på hur mycket jag själv ansåg att jag "strejkade" i och med min ilska. Många som jag känner nu, men som jag inte kände då, brukar säga att de tyckte att jag var dryg i ettan. Att jag såg ut som om jag hatade livet. I don't blame you, jag vet att jag såg tjurig ut. Jag byggde upp en vägg för att försöka ta mig igenom alltihop.
Sommarlovet mellan ettan och tvåan förändrade allt. Det var då jag blev nära vän med Josefin och i princip tappade alla mina tidigare vänner. Det var en tuff separation men på något sätt kan jag nu se i efterhand att vi kanske behövde den, eftersom vi nu har hittat tillbaka till varandra på nytt. När jag började tvåan på hösten så hade jag en helt annan inställning: mer positiv och glad och framförallt mer nöjd med mig själv. På ett ganska löjligt sätt hade jag skaffat mig ett bättre självförtroende och jag vågade ta för mig mer på många plan. Jag hade tagit ner änglarna på jorden och insett att jag faktiskt inte var så jävla tokig, egentligen.
Klassen jag började i då, i tvåan, är nog en utav de bästa jag haft. I tvåan var vi dock väldigt grupperade och det fanns ganska mycket hat mellan personer. Trots det tycker jag att vi hade väldigt roligt och jag skaffade mig många bra vänner. Här bildades även Fantastic Four och vi höll ihop ordentligt under tvåan, höll oss lite för oss själva även om vi ibland blandade oss med de andra. SPSP2 var ett roligt skolår, med alla roliga studiebesök och framförallt SPSP on fire. Förutom detta så bestod det här året av väldigt mycket festande och nya människor vilket jag tror bidrog till att jag höll humöret någorlunda uppe. Jag saknar den här tiden något enormt, och än så länge är det nog mitt livs bästa period.
Nu i trean måste jag erkänna att Fantastic Four har splittrats lite, men däremot vill jag säga att klassen har hållt ihop på ett helt annat sätt. De senaste månaderna har jag lärt känna personer i min klass som jag inte pratat så mycket med tidigare, och som jag sa till Gabby och David förra onsdagen; killarna i klassen är förmodligen mina bästa killkompisar just nu. Även om jag var onykter när jag sa det, så menar jag det fortfarande. Ni vet nästan allt om mig och våra samtal i matsalen blir aldrig tråkiga! Resan till Italien och studentkryssningen är oförglömliga minnen som jag kommer ha med mig länge.
Min fritid i trean har varit ganska tråkig jämfört med året innan men jag tycker ändå att det har varit ett bra år och jag vill summera mina tre år på Rekarne som bra. Och det känns nästan lite vemodigt att springa ut från skolan på lördag, med vit klänning, och säga hejdå på riktigt. För alltid. Kommer sakna skolmaten och det goda kaffet i kafeterian. Kommer sakna promenaderna genom K-korridoren och alla lärare som hjälpt mig.
Och jag kommer sakna er, SPSP3.
Keep on rockin' in the free world!