hon har levt i skuggan
Idag när jag skulle åka till jobbet och stod vid busshållsplatsen satt det en lapp på den. "Pga upprepad förstörelse försvinner regnskyddet från hållplatsen".
Jävla idioter. Nu sitter väl några torshällagangsters någonstans med sina truckarkepsar, cyklar och mjukisbraller och skrattar. Ni känner er mäktiga och tuffa. Ni har lyckats, och ni har vunnit. Varje gång de har lagat busshållsplatserna har ni varit där och sparkat och haft sönder, igen. Bra kämpat, måste jag säga!
Men nu får jag stå i regn och blåst varje gång det är dåligt väder och jag ska med bussen. Och det gör mig så arg att jag vill kasta morgonens frukosttallrik in i min garderobsdörr. Och nej, det handlar inte om busshållsplatsen, det handlar om principen. Och dagen, kanske..
Och idag när jag satt och kämpade mig igenom ännu en arbetsdag med en enorm huvudvärk och illamående så slog det mig återigen hur arg jag är på att jag måste sitta där och klämma fram ett leende oavsett vad som händer. Jag kan vara sjuk eller ledsen, kunden kan vara en riktig idiot, det kan vara stressigt och det kan börja brinna i barnmatshyllan. Jag måste le, och jag måste vara trevlig. Jag är ju förfan bara människa, vi är inte glada jämt.
När jag var liten och var inne på OBS-parken (nuvarande Coop Forum, men varför hänga med i utvecklingen?) med min mamma så såg jag ett nagellack som var jättefint. Rosa. Jag blev helt kär i det rent ut sagt. Men när jag kom hem och skulle måla det på naglarna så upptäckte jag förtvivlat att det inte blev någon färg. Det var ett genomskinligt lack, även fast det såg rosa ut. Sånt gör mig också sjukt förbannad.
Men inget av det här betyder nåt, det är bara ord som gått vilse i det svarta.
Lasse Lindh <3
Jävla idioter. Nu sitter väl några torshällagangsters någonstans med sina truckarkepsar, cyklar och mjukisbraller och skrattar. Ni känner er mäktiga och tuffa. Ni har lyckats, och ni har vunnit. Varje gång de har lagat busshållsplatserna har ni varit där och sparkat och haft sönder, igen. Bra kämpat, måste jag säga!
Men nu får jag stå i regn och blåst varje gång det är dåligt väder och jag ska med bussen. Och det gör mig så arg att jag vill kasta morgonens frukosttallrik in i min garderobsdörr. Och nej, det handlar inte om busshållsplatsen, det handlar om principen. Och dagen, kanske..
Och idag när jag satt och kämpade mig igenom ännu en arbetsdag med en enorm huvudvärk och illamående så slog det mig återigen hur arg jag är på att jag måste sitta där och klämma fram ett leende oavsett vad som händer. Jag kan vara sjuk eller ledsen, kunden kan vara en riktig idiot, det kan vara stressigt och det kan börja brinna i barnmatshyllan. Jag måste le, och jag måste vara trevlig. Jag är ju förfan bara människa, vi är inte glada jämt.
När jag var liten och var inne på OBS-parken (nuvarande Coop Forum, men varför hänga med i utvecklingen?) med min mamma så såg jag ett nagellack som var jättefint. Rosa. Jag blev helt kär i det rent ut sagt. Men när jag kom hem och skulle måla det på naglarna så upptäckte jag förtvivlat att det inte blev någon färg. Det var ett genomskinligt lack, även fast det såg rosa ut. Sånt gör mig också sjukt förbannad.
Men inget av det här betyder nåt, det är bara ord som gått vilse i det svarta.
Lasse Lindh <3
Kommentarer
Trackback