anna bäckman

I våras började jag gå långa, snabba promenader några gånger i veckan, men när jag tröttnade fick jag för mig att börja springa istället. Så under sommarens varmaste vecka pallrade jag mig fram efter mamma längs en runda som knappt kan ha varit 1,5km. Gången efter det drog min syster runt mig på elljusspåret som är 2,5km vilket jag nästan klarade och med lite motivation från en hejande syster eller mamma har jag nu nästan sprungit 4km. Men helt själv har jag inte vågat ta mig ut än.

Förrän idag. Idag sprang jag 3km helt ensam, på min egen motivation, och stannade inte ens fast jag fick en fluga i ögat. Det som förvånade mig mest var att jag älskade det. Även fast mina ben var trötta, min andning var tung och det sved i ögat på grund av flugan så njöt jag av varje steg. Det trodde jag inte om mig själv för bara några veckor sedan. Det har jag aldrig trott om mig själv. Men nu tror jag helt plötsligt benhårt på att jag kommer kunna springa en mil i vår.

Till råga på allt lyckades jag laga världens godaste mat när jag kom hem. Livet är underbart.