and gives the feeling you've come home
När jag var nio år dök det upp något i mitt liv som verkligen ställde det på högkant. Något jag inte visste existerade fanns helt plötsligt precis bredvid mig och första mötet var svindlande. Det var första gången, och sista, jag blev påverkad på det sättet och det satte mig på skyhöga, fluffiga moln. Jag kommer aldrig någonsin glömma den gången och jag kommer alltid se tillbaka på det med värme. Läskigt nog kan jag fortfarande känna en liten fjäril vakna i magen när jag tänker på just de första sekunderna.
Sen dess har den där svindlande känslan som fjärilen utger funnits med mig och levt parallellt med en känsla av tillit, stolthet och trygghet. Men efter år av försök att på något sätt utveckla det till antingen hat eller kärlek gav jag upp och stängde in fjärilen i en byrålåda. I den nedersta lådan. Och jag låste den, stoppade in ett tuggummi i nyckelhålet och tejpade omsorgsfullt över det. Och så skulle jag låta det vara, tills det var dags som jag så fint kallade det. Jag visste att rätt tid och rum skulle komma någon gång, men inte än. Nu fanns det bara plats för tilliten, stoltheten och tryggheten. Och jag visste att det skulle finnas kvar föralltid om jag inte krånglade till det.
Men ibland får den där fjärilen oanade krafter och hoppar till med sån styrka att en liten, liten doft av den kan sippra ut och påverka mig. Och idag undrar jag om jag kanske gjorde ett misstag som stängde in den på en plats helt utan syre, för jag tror det är försent. Och det finns inget jag hatar mer än känslan av att det är försent. Mina rätta tillfällen har tagit slut och jag borde inte ha låtit mig själv räta ut mitt liv efter den där speciella stunden när jag var nio. Även om känslan av föralltid fortfarande finns kvar så räcker det inte nu. Jag vill ha mer.
Looking back I see, it was meant to be.
It was you that showed me how.
Sen dess har den där svindlande känslan som fjärilen utger funnits med mig och levt parallellt med en känsla av tillit, stolthet och trygghet. Men efter år av försök att på något sätt utveckla det till antingen hat eller kärlek gav jag upp och stängde in fjärilen i en byrålåda. I den nedersta lådan. Och jag låste den, stoppade in ett tuggummi i nyckelhålet och tejpade omsorgsfullt över det. Och så skulle jag låta det vara, tills det var dags som jag så fint kallade det. Jag visste att rätt tid och rum skulle komma någon gång, men inte än. Nu fanns det bara plats för tilliten, stoltheten och tryggheten. Och jag visste att det skulle finnas kvar föralltid om jag inte krånglade till det.
Men ibland får den där fjärilen oanade krafter och hoppar till med sån styrka att en liten, liten doft av den kan sippra ut och påverka mig. Och idag undrar jag om jag kanske gjorde ett misstag som stängde in den på en plats helt utan syre, för jag tror det är försent. Och det finns inget jag hatar mer än känslan av att det är försent. Mina rätta tillfällen har tagit slut och jag borde inte ha låtit mig själv räta ut mitt liv efter den där speciella stunden när jag var nio. Även om känslan av föralltid fortfarande finns kvar så räcker det inte nu. Jag vill ha mer.
Looking back I see, it was meant to be.
It was you that showed me how.
Kommentarer
Trackback