fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont
När man är sjuk länge har man tid att tänka väldigt mycket och oftast finns det mer plats då för jobbiga tankar än vid något annat tillfälle. När man inte orkar svara i telefonen eller inte orkar gå ut på en promenad med en underbar vän så har man inte heller möjlighet att varken ventilera eller få energipåfyllning. Därför hinner man både hata, längta och undra alldeles för mycket, och i tillslut bryter man ihop. Kanske. Och den där känslan, ångesten, den vill jag vara utan.
Så när det helt plötsligt dyker upp en idé som känns så där galet rätt vill man bara ställa sig på ett berg och skrika ut det till alla och när man även upptäcker att eventuella hinder på väg dit är obefintliga eller obetydelsefulla vill man skrika ännu högre. Och om man samtidigt upptäcker alla de där små ljusglimtarna i ens liv igen och blir påmind om vad det är som gör en glad, så kan man lyfta till höjder man trodde slutat existera.
Och i allt det här kan man även dra lite extra i de där jeansen som satt så tight för några månader sen, och man kan röra sig smidigt i skinnjackan som stramade över axlarna i höstas, och man kan sitta i soffan och inte göra något viktigt alls utan att ha dåligt samvete. Då når man höjder som man aldrig trodde existerat över huvud taget.
Jag är stark, jag har planer och jag har möjligheter.
Hej hej
Var med i dagens film och tävla om en länkning :)