åren har nog slitit hårdare på mig
"Då får du betala min också!" Attityden skar lika mycket i mig som målbrottet gjorde i hans hals. Han var inte dagens första, och inte heller sista, i sitt slag utan var bara en liten del av den lunchsvärm som drabbar mitt jobb varje vardag. Förutom några veckor på sommaren, typ. Donuts, wienerbröd, Euroshoppers chokladkakor, läsk i glasflaskor, frallor, donuts, Euroshoppers chokladkakor, wienerbröd, frallor, läsk i glasflaskor, wienerbröd, donuts...
Osäkerheten är tydlig bland alla. Från den mest högljudda till den minst. Ingen säger hej, ingen säger tack, ingen tittar ens på mig när jag räcker fram kvittot. Ögon flackar och ibland blir kinder röda samtidigt som skakiga fingrar stoppar i pengar i myntautomaten eller trycker på knapparna på kortavläsaren. Samtidigt står fem andra osäkra själar och klagar på hur lång tid det tar, med glimten i ögat, men med så mycket mer påverkan än de anar. Och strax är det deras tur att inta scenen. Scenen där de är så utlämnade att de hellre ber någon annan betala åt dem.
Jag kan urskilja dem allihop. Se vem som är vem. Vem som är jag, och vem som är den där tjejen jag önskade kunde ramla ner för ett berg. Eller bli påkörd av en buss. Vem som försöker, men aldrig lyckas. Vem som är högt över alla andra, hela jävla tiden. Vem som är killen som har fem översminkade tjejer att sms:a med på sin iPhone, och vem som är tjejen han tycker mest om egentligen. Vem som vill vara som honom.
Sen säger någon: "Jag behöver inte ha kvittot, tack." och helt plötsligt ser jag ljuset igen. Det finns alltså någon som efter bara fjorton hal(kig)a år i livet faktiskt vet att det coolaste man kan göra är att vara trevlig. Det finns hopp för mänskligheten fortfarande, mina vänner. Det gör det.
Osäkerheten är tydlig bland alla. Från den mest högljudda till den minst. Ingen säger hej, ingen säger tack, ingen tittar ens på mig när jag räcker fram kvittot. Ögon flackar och ibland blir kinder röda samtidigt som skakiga fingrar stoppar i pengar i myntautomaten eller trycker på knapparna på kortavläsaren. Samtidigt står fem andra osäkra själar och klagar på hur lång tid det tar, med glimten i ögat, men med så mycket mer påverkan än de anar. Och strax är det deras tur att inta scenen. Scenen där de är så utlämnade att de hellre ber någon annan betala åt dem.
Jag kan urskilja dem allihop. Se vem som är vem. Vem som är jag, och vem som är den där tjejen jag önskade kunde ramla ner för ett berg. Eller bli påkörd av en buss. Vem som försöker, men aldrig lyckas. Vem som är högt över alla andra, hela jävla tiden. Vem som är killen som har fem översminkade tjejer att sms:a med på sin iPhone, och vem som är tjejen han tycker mest om egentligen. Vem som vill vara som honom.
Sen säger någon: "Jag behöver inte ha kvittot, tack." och helt plötsligt ser jag ljuset igen. Det finns alltså någon som efter bara fjorton hal(kig)a år i livet faktiskt vet att det coolaste man kan göra är att vara trevlig. Det finns hopp för mänskligheten fortfarande, mina vänner. Det gör det.
Kommentarer
Trackback