parkbänken är aldrig långt borta
- Det är ju faktiskt inte så konstigt att du tappat förtroendet.
- För?
- Förhållanden. Det förstår man ju.
Hittade en gammal mp3 igår. Sen hittade jag massa gammal musik på min hårddisk. Plockade ut lite av låtarna på måfå och stoppade in hörsnäckorna i öronen innan jag snörade på mig skorna och trampade runt Vilsta på en kvällspromenad. Varenda jävla låt påminde mig om någon, något eller någon gång. Jag hörde ord som jag använt för att uttrycka mina känslor för honom med tårar ner för kinderna även om det bara var mot en tom vägg. Kraftiga melodier som jag lyssnat på samtidigt som jag slagit sönder luften för att den inte var på min sida. Jag fick gåshud på armarna för att jag mindes just den där gången när den här låten var en så stor del av stunden. Varenda jävla låt.
Och så minns man den där gången. När man satt i en stor säng mitt emot det som tar bort alla de där känslorna som låtarna flera år senare påminner om. Och ändå kunde man inte ta till sig det. Man korsade sina armar mot det som för en gångs skull var hundra procent ärligt, bra och givande fast man hade det framför sig på ett silverfat. Det hade bara varit att plocka upp det, men det gjorde man inte. Och det får man höra, varje jävla dag.
Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar,
och tänkte: "Skuld och lidande väntar på er fortfarande."
- För?
- Förhållanden. Det förstår man ju.
Hittade en gammal mp3 igår. Sen hittade jag massa gammal musik på min hårddisk. Plockade ut lite av låtarna på måfå och stoppade in hörsnäckorna i öronen innan jag snörade på mig skorna och trampade runt Vilsta på en kvällspromenad. Varenda jävla låt påminde mig om någon, något eller någon gång. Jag hörde ord som jag använt för att uttrycka mina känslor för honom med tårar ner för kinderna även om det bara var mot en tom vägg. Kraftiga melodier som jag lyssnat på samtidigt som jag slagit sönder luften för att den inte var på min sida. Jag fick gåshud på armarna för att jag mindes just den där gången när den här låten var en så stor del av stunden. Varenda jävla låt.
Och så minns man den där gången. När man satt i en stor säng mitt emot det som tar bort alla de där känslorna som låtarna flera år senare påminner om. Och ändå kunde man inte ta till sig det. Man korsade sina armar mot det som för en gångs skull var hundra procent ärligt, bra och givande fast man hade det framför sig på ett silverfat. Det hade bara varit att plocka upp det, men det gjorde man inte. Och det får man höra, varje jävla dag.
Och vi såg på de unga och glömska, i båtar och i varandras armar,
och tänkte: "Skuld och lidande väntar på er fortfarande."
Kommentarer
Trackback