anna bäckman

Idag när jag tittade ut genom fönstret på tåget möttes jag av en tjej med ett leende på läpparna, ett leende som hon själv inte visste om att hon hade. Det var en underbar känsla att se det istället för de sorgsna, arga och trötta ögon som förut alltid tittat tillbaka på mig.

Jag vet inte varför jag är så glad. Det kanske är för att jag lämnade Eskilstuna under mina två enda lediga dagar på tre veckor. Eller kanske för att jag förvånad träffade en gammal vän på restaurangen jag åt så himla god mat på. Det skulle också kunna vara för att jag med en underbar, blond vän vek mig av skratt på Medborgarplatsen igår kväll, eller för att jag några timmar senare stod utanför en korvkiosk med en megarulle i handen och blev erbjuden en kudde i Haninge, men valde att tacka nej.

Kanske beror det på att jag vaknade i morse och såg solen skina in genom fönstret, om det inte är för att jag träffade upp tre av de bästa tjejerna på jorden på tågstationen vid lunchtid och gick iväg för att äta världens godaste sallad. Det kanske är på grund av de fina ord som utdelades efter alldeles för snabba timmar tillsammans, eller för att jag gick armkrok genom ett soligt Stockholm och pratade om livet med min rödhåriga vän.

Det kanske är för att jag inte kände igen mig i någon av de sorgliga, deppiga låtar som spelades upp i mina öron på tåget på väg hem, eller för att jag kände igen mig i alla glada. Kanske för att det satt järnföremål på bergsväggen vid Strängnäs station som såg ut som bröstvårtor. Kanske för att jag nästan kände mig fånig över att jag inte kunde sluta småskratta för mig själv av lycka där jag satt ensam på tåget.

Oavsett vad det beror på, så är tjejen jag ser i tågfönstret så mycket vackrare än den tjejen jag såg där för ett år sedan, och jag önskar henne all lycka i livet även om jag vet att hon kommer fixa precis vad hon vill utan mina lyckoönskningar.