anna bäckman

Jag har alltid haft en familj att luta mig mot. Trots att mina föräldrar inte längre är gifta så har de hållt samt, i alla fall framför ögonen på mig och min syster, och jag har alltid haft en mamma och pappa att luta mig mot. Struntsamma att jag har två hus och svårt att bestämma var jag ska bo och allt det där som jag alltid tjatar om. "Stackars mig som är skillsmässobarn.." Det kanske vore läge att tänka på att jag har två föräldrar. Två föräldrar som kan träffa varandra och komma överens om saker. Och två föräldrar som alltid finns där för mig och stöttar mig. Jag har haft en trygg uppväxt.

Och jag har jättemånga vänner. Jag har alltid haft väldigt nära vänner. Även om jag "bytit ut" min bästa vän genom åren, så har jag alltid haft en. Det har alltid funnits någon som svarat när jag ringt sent in på nätterna och gråtit eller bara velat prata. Jag har alltid haft någon som ringt mig, bara för att dela med sig av något hemligt, något som bara jag får veta. Jag har aldrig varit ensam.

Visst, jag har känt mig utanför, jag har egentligen aldrig känt mig speciellt snygg, jag har varit arg på mina föräldrar och jag har aldrig haft ett seriöst förhållande. Men just nu vill jag bara sparka mig själv i arslet och säga åt mig själv att sluta gnälla. Jag har haft möjlighet att åstadkomma allt positivt i mitt liv, och ibland får jag känslan av att jag gräver fram saker att klaga på bara för att jag inte vill berätta för folk hur bra mitt liv faktiskt har varit, är och förmodligen kommer bli.

Det är sånt här som dyker upp när man blivit lite (ofrivilligt) onykter på en fredagskväll men ändå är hemma tidigt. Det är då man tänker att man kanske inte är så jävla värdelös ändå. Hoppas det håller i sig. Godnatt.