anna bäckman

När jag var liten kommer jag ihåg att jag brukade ligga i sängen och testa med handen hur det skulle vara om man skar bort min rumpa. Det är nog det första minnet jag har från mitt missnöje med min kropp. Min rumpa var stor, större än andras, och jag ville skära bort den. Sen dess har det bara rasat på. Jag är tjock, finnig, blek och har tråkigt hår.

Och varje gång jag har lunch på jobbet och bläddrar i aftonbladet så finns det stora rubriker om viktnedgång och olika bantningsmetoder. Idag stod det något i stil med: "Det här är det bästa som har hänt mig. Gick ner 8kg" på Expressens löpsedel. Det är väl inte konstigt att folk känner sig tvingade att gå ner i vikt om det överallt står att man ska göra det. Det är inte bara bilder av idealet som pushar oss längre, det är även tidningarnas artiklar som berättar om det bästa sättet att tappa kilon på. Det är nya "bästa sätt" varje vecka. Precis som alla andra har jag varit inne i det där och tänkt testa alla de olika sätten, utan framsteg. Jag tappar liksom orken och det känns som att det blir för höga krav.

Men helt plötsligt kom motivationen, det som fick mig att känna att jag orkar träna och äta nyttigare. Jag känner inte längre att jag måste för någon annans skull, utan bara för min egen. Men det var inte en tidningsartikel som väckte mig, utan det var en person. En person som i stort sett bara har sett mig osminkad och i riktigt luffiga kläder, men som ändå talat om för mig hur fin jag är. En person som har fått mig att känna att jag duger med mina finnar och mina tjocka lår. Alla borde ha en sån. En egen L.