anna bäckman

Idag slog det mig att jag nästan har vänner bland kunderna på Ica. Då menar jag inte bara Krille och Marcus som kommer in lite då och då, utan även de personer som jag inte ens vet namnen på. Det är så många som jag småpratar med en eller flera gånger om dagen när de handlar av mig att jag nästan kan säga att jag känner dem. När jag möter dem på stan är jag nära att heja varje gång. Undra om de skulle tycka att det var konstigt? Det häftigaste som jag kom på är alla de som hade små bebisar när jag började jobba. De barnen är över två år nu, och jag har sett dem växa upp. Häftigt.

Men jag har inte så pass nära vänskap med mina stamkunder att jag är skyldig att hjälpa dem med saker. Det är oerhört jobbigt att sälja öl till personer som jag klart ser har problem att kontrollera sitt alkoholintag. De ler oskyldigt, betalar och låtsas som att de inte alls köper öl varje gång de är inne och handlar. Men de vet att jag vet, och skammen är ofta väldigt nära. Ibland önskar jag att jag bara kunde låta bli att ta betalt och tvinga dem att köpa vatten istället, jag vill ju hjälpa dem. Men det är inte min uppgift att lägga mig i och det påminner mig om vilken konstig värld vi lever i.

Pickis och jag