I'm never going back to who I was
Jag kommer ihåg för ett år sedan när 89:orna tog studenten. Jag var orolig att jag skulle förlora alla mina kompisar när jag inte längre skulle möta dem i korridorerna eller matsalen, och när de skulle jobba istället för att gå till skolan. Men jag har hållt kontakten med dem, allihop. Var och en av er är underbara, men tillsammans är ni som en tavla med en ko på.
Och nu är det jag som sticker, och återigen är jag förvirrad (även om Michaela skrev en sjukt fin kommentar till mitt senaste inlägg om det, tack). Jag känner helt plötsligt att jag lämnar folk. Att jag lämnar det liv i Eskilstuna som just nu är så bra som det kan bli. Jag gör saker hela tiden, umgås med mina vänner mer än någonsin, jag trivs på Ica och jag sitter just nu i en stor tröja som inte är min. Raka motsatsen till den jag var för bara några år sedan.
Michaela har rätt, jag tänker alldeles för mycket. Men problemet är bara att jag ända sedan jag började högstadiet har längtat mig bort från den här staden och människorna här. Jag har verkligen sökt mig bort härifrån hela tiden via mina lunar- och msnragg (alla som känner mig vet..). Så jag klandrar inte er som fortfarande tar för givet att jag är på väg bort härifrån. Men jag har inte den där längtan längre. Jag tycker faktiskt om att vara här, tro det eller ej. När jag funderar på att flytta hemifrån så tänker jag inte längre på en stad tusen mil härifrån. Jag tänker på en lägenhet i stan. Och jag har ingen aning om när den här förändringen skedde.
Så det är inte vinterns planer jag är stressad över, det är mina egna tankar. Helt plötsligt känns det mer som att jag lämnar än att jag "sticker", och när jag kommer på det så tror jag inte att jag gillar mitt nya jag. Jag vill fortfarande vara den där tjejen som ska plugga och bo själv i en cool stad någonstans och komma hem och hälsa på med mina barn när jag är äldre och visa var jag växte upp. Jag vill vara den tjejen som vill lära känna nya gator, fik, människor och miljöer. Jag hoppas verkligen att hon kommer tillbaka.
Och nu är det jag som sticker, och återigen är jag förvirrad (även om Michaela skrev en sjukt fin kommentar till mitt senaste inlägg om det, tack). Jag känner helt plötsligt att jag lämnar folk. Att jag lämnar det liv i Eskilstuna som just nu är så bra som det kan bli. Jag gör saker hela tiden, umgås med mina vänner mer än någonsin, jag trivs på Ica och jag sitter just nu i en stor tröja som inte är min. Raka motsatsen till den jag var för bara några år sedan.
Michaela har rätt, jag tänker alldeles för mycket. Men problemet är bara att jag ända sedan jag började högstadiet har längtat mig bort från den här staden och människorna här. Jag har verkligen sökt mig bort härifrån hela tiden via mina lunar- och msnragg (alla som känner mig vet..). Så jag klandrar inte er som fortfarande tar för givet att jag är på väg bort härifrån. Men jag har inte den där längtan längre. Jag tycker faktiskt om att vara här, tro det eller ej. När jag funderar på att flytta hemifrån så tänker jag inte längre på en stad tusen mil härifrån. Jag tänker på en lägenhet i stan. Och jag har ingen aning om när den här förändringen skedde.
Så det är inte vinterns planer jag är stressad över, det är mina egna tankar. Helt plötsligt känns det mer som att jag lämnar än att jag "sticker", och när jag kommer på det så tror jag inte att jag gillar mitt nya jag. Jag vill fortfarande vara den där tjejen som ska plugga och bo själv i en cool stad någonstans och komma hem och hälsa på med mina barn när jag är äldre och visa var jag växte upp. Jag vill vara den tjejen som vill lära känna nya gator, fik, människor och miljöer. Jag hoppas verkligen att hon kommer tillbaka.
På intagsprov på musikgymnasiet i Skara i nian
Kommentarer
Postat av: Joel
Livet är en tragedi för den som känner och en komedi för den som tänker.
Trackback