anna bäckman

Så kommer det där igen. Det där jag helt hade glömt bort under min än så länge korta vistelse i Sundsvall. Den där hemska känslan som närmar sig när klockan börjar ticka iväg och det blir mörkt utanför fönstret. Rastlösheten sprider sig och kroppen vill egentligen bara resa sig upp, springa ut genom dörren och springa iväg någonstans. För jag vet ju, att när jag släckt lampan, stängt av datorn och krypit ner under täcket dröjer det timmar innan jag kan slappna av.

Jag har aldrig riktigt funderat över varför jag alltid haft så svårt att sova. Varför jag varit rädd för att låta tystnaden sjunga mig till sömns, och varför jag alltid fått en klump i magen när jag tittat mot min säng. Det var något jag bara konstaterade och eftersom jag mådde så dåligt över det gick jag aldrig och la mig förrän jag kände att jag absolut inte skulle kunna hålla ögonen öppna. Hur jag kunde må bra med så lite sömn jag fick var heller aldrig något jag funderade över.

När jag nu efter lite mer än en månad är hemma igen kommer det tillbaka. I min egen lägenhet i Sundsvall har jag aldrig riktigt haft det problemet. Klart att jag någon gång har behövt räkna får, men att varje natt ligga och ha ångest var något jag hade glömt existerade. Och självklart ligger jag här nu, trött och med en önskan att kunna gå upp ganska tidigt imorgon, men jag har helt enkelt inte tillräckligt med mod för att gå och borsta tänderna och försöka sova, eftersom jag minns hur länge jag fick pinas igår natt.

Men på onsdag natt får jag i alla fall sova gott.