never known a time before that's had so many meanings
"Ibland när jag tänkte på hur vacker han var gjorde det ont i mig. Det gjorde ont av längtan och det skrämde mig samtidigt som jag kände mig lugn i det. Mina känslor för honom gav mig trygghet och jag förundrades över att jag kunde tycka om det så mycket, att längta, samtidigt som det gjorde mig tokig. Jag ville vara vacker tillsammans med honom, gå bredvid honom och hålla honom i handen överallt. Höra ihop, inför hela världen. Och trots att jag skulle kunna kasta sönder tallrikar av längtan så var jag lugn. Jättelugn.
Plötsligt kollade han rakt på mig och rakt in i mig. Hans ansiktsuttryck ändrades och jag visste inte vad som rörde sig bakom hans vackra ögon. Han tänkte något samtidigt som han kollade på mig, han menade någonting och visste någonting, men jag visste inte vad. Jag tänkte att jag ville spola tillbaka tiden till innan han började ge mig de här blickarna samtidigt som jag inte ångrade någonting. Det hade varit rätt även om det blev fel. Men var han tvungen att kolla på mig sådär? Var han tvungen att tänka, mena och veta?
Jag gav honom ett leende, ett enkelt leende som ljög om att allt var lugnt och han log tillbaka. Sen kollade jag ner i boken igen, psykologiboken, kapitlet om psykiska störningar. Jag slängde en sista blick på hans lockiga hår, kände hur det stack till i kroppen och fortsatte sedan läsa."
Could it be forever, or is my mind just rambling on?
Well, I touched you once, I kissed you once,
now I feel like you're mine.
