autumn leaves under frozen souls
På tåget mellan Stockholm och Sundsvall idag fick jag fönsterplats med bord och jag som sett fram emot att kunna sitta någorlunda för mig själv såg framför mig hur tre personer skulle sitta och stirra på mig. Men väl ombord på tåget gjorde jag den underbara upptäckten att alla gick förbi mitt lilla bord - jag skulle få sitta ensam.
Jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte mig bekvämt med ryggen mot fönstret och fötterna på sätet bredvid mig och hamnade i någon slags sömn. Strax efter Uppsala vaknade jag till och såg i min vänstra ögonvrå att jag inte längre var ensam. Jag suckade inombords och tittade försiktigt över bordet först efter några sekunder för att inte verka allt för nyfiken.
Mannen på andra sidan var någonstans mellan 35 och 45 år gammal, snaggad och hade ett litet ärr ovanför läppen. Han hade på sig jeans, en hoodtröja och gympaskor. Han tittade inte på mig utan satt bara där och såg lugn ut och jag fick känslan av att han varit med om massor. Att han vet otroligt mycket om saker som man inte kan läsa i böcker och att han i och med det är otroligt säker på vem han själv är. Jag kände mig bombsäker på att han sagt till många människor att de inte ska göra som han gjorde, för att det var fel.
Vi satt mitt emot varandra i tre timmar utan att säga något och utan att möta varandras blickar, men ändå kändes det som att vi pratade med varandra. Det var som att luften mellan oss bar över min livshistoria till hans huvud på samma sätt som hans fanns i mitt. Jag fick för mig att han visste exakt hur jag kände mig och att han sa massa kloka saker till mig även fast jag inte hörde ett knyst. Det var nästan som att vi hade en överenskommelse om något vi inte visste om. Och det ryckte i hans mungipor när jag funderade på om han kunde läsa mina tankar.
När tåget var på väg att stanna kände jag att han tittade på mig, så jag tog ur Håkan Hellström ur öronen och tittade frågande tillbaka. Han pekade på tidningarna som låg på bordet mellan oss.
"Är de här dina?"
"Nej, de låg här när jag kom."
Inget mer. Inget hejdå, ingen blick och inget leende. Men en av mina häftigaste pratstunder.
Jag stoppade in hörlurarna i öronen och satte mig bekvämt med ryggen mot fönstret och fötterna på sätet bredvid mig och hamnade i någon slags sömn. Strax efter Uppsala vaknade jag till och såg i min vänstra ögonvrå att jag inte längre var ensam. Jag suckade inombords och tittade försiktigt över bordet först efter några sekunder för att inte verka allt för nyfiken.
Mannen på andra sidan var någonstans mellan 35 och 45 år gammal, snaggad och hade ett litet ärr ovanför läppen. Han hade på sig jeans, en hoodtröja och gympaskor. Han tittade inte på mig utan satt bara där och såg lugn ut och jag fick känslan av att han varit med om massor. Att han vet otroligt mycket om saker som man inte kan läsa i böcker och att han i och med det är otroligt säker på vem han själv är. Jag kände mig bombsäker på att han sagt till många människor att de inte ska göra som han gjorde, för att det var fel.
Vi satt mitt emot varandra i tre timmar utan att säga något och utan att möta varandras blickar, men ändå kändes det som att vi pratade med varandra. Det var som att luften mellan oss bar över min livshistoria till hans huvud på samma sätt som hans fanns i mitt. Jag fick för mig att han visste exakt hur jag kände mig och att han sa massa kloka saker till mig även fast jag inte hörde ett knyst. Det var nästan som att vi hade en överenskommelse om något vi inte visste om. Och det ryckte i hans mungipor när jag funderade på om han kunde läsa mina tankar.
När tåget var på väg att stanna kände jag att han tittade på mig, så jag tog ur Håkan Hellström ur öronen och tittade frågande tillbaka. Han pekade på tidningarna som låg på bordet mellan oss.
"Är de här dina?"
"Nej, de låg här när jag kom."
Inget mer. Inget hejdå, ingen blick och inget leende. Men en av mina häftigaste pratstunder.
Kommentarer
Trackback