anna bäckman

Jag hörde alla viska om natten, de visste vad som hänt.
Det som en gång varit mitt blev nu vårt.
Och jag kände dina ögon den natten, de följde varje steg.
De såg mig som någon annan, och jag kände mig som det.

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand.
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem.
Kvar i något jag lämnat för längesen.

Om och om håller du mig kvar i något jag lämnat för längesen.