so don't wake me up, don't let me down
Jag minns när jag var liten och drog på mig tighta byxor och magtröja, satte upp håret i en stram hästsvans och mimade till Spice Girls i en hårborste tillsammans med mina tjejkompisar. Det var dem man skulle lyssna på då, och helst kunna alla låtar utantill. Och killarna lyssnade på Kiss. Det var som lite krig mellan vilka som egentligen var bäst och vi tjejer stod stenhårt på samma sida som fem översminkade tjejer i platåskor. Men jag minns att jag i hemlighet satt i mitt rum framför min bandspelade och skruvade ner den på lägsta volym för att inte avslöja att den bästa låten jag visste faktiskt var I love it loud.
Jag minns även första gången jag hörde Swear it again, Fool again och Flying without wings i mitt rum samtidigt som jag tänkte på killen jag var så otroligt kär i på låg- och mellanstadiet. Sen dess har alla Westlifes skivor ramlat in som födelsedagspresenter och spelats flitigt tills alla texter sitter i benmärgen på mig. Alla gånger som jag sjungit deras låtar med skratt, och alla gånger jag sjungit deras låtar med tårar har fått mig att känna det som om de fem grabbarna (ja, jag räknar med Brian också) är mina vänner.
Fjorton år senare har jag ständigt 106,9 inställd på radion när jag kör bil och skruvar istället upp volymen extra mycket när jag hör introt till låtar som Heaven's on fire eller Shout it out loud. Och idag fick jag, inte oväntat, Westlifes senaste album Gravity av mamma i 20-årspresent, och den spelades samtidigt som jag stod valde kläder och gjorde mig i ordning. Snart blir texterna mer en vana än en upptäckt.
Vissa saker ändras, och vissa saker ändras inte. God jul, och så där.
Jag minns även första gången jag hörde Swear it again, Fool again och Flying without wings i mitt rum samtidigt som jag tänkte på killen jag var så otroligt kär i på låg- och mellanstadiet. Sen dess har alla Westlifes skivor ramlat in som födelsedagspresenter och spelats flitigt tills alla texter sitter i benmärgen på mig. Alla gånger som jag sjungit deras låtar med skratt, och alla gånger jag sjungit deras låtar med tårar har fått mig att känna det som om de fem grabbarna (ja, jag räknar med Brian också) är mina vänner.
Fjorton år senare har jag ständigt 106,9 inställd på radion när jag kör bil och skruvar istället upp volymen extra mycket när jag hör introt till låtar som Heaven's on fire eller Shout it out loud. Och idag fick jag, inte oväntat, Westlifes senaste album Gravity av mamma i 20-årspresent, och den spelades samtidigt som jag stod valde kläder och gjorde mig i ordning. Snart blir texterna mer en vana än en upptäckt.
Vissa saker ändras, och vissa saker ändras inte. God jul, och så där.
Kommentarer
Trackback