anna bäckman

Alldeles nyss skrev en gammal klasskompis till mig som hade glömt att jag flyttat, och då slog det mig att de senaste två åren är det jag som har träffat folk på Fristadstorget och sagt: "Vad längesen man såg dig. Var har du varit?". Men nu kommer det vara folk som tittar på mig och säger, "Va? Har du flyttat till Sundsvall?". Det känns obeskrivligt konstigt att jag redan känner mig så hemma här efter bara tre veckor. När jag pratade med mamma igår för att boka tågbiljetter till Eskilstuna trodde hon att jag menade resan dit när jag sa "hemresan" men jag pratade om vilken tid jag skulle kliva av tåget i Sundsvall på söndagen igen.

Som jag säger hela tiden vet jag inte än om journalistyrket passar mig, vilket kan betyda att jag kanske kommer att hoppa av om jag upptäcker att jag har andra planer. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så, för jag vill verkligen inte lämna alla underbara människor här, eller säga hejdå till lärarna som jag redan upptäckt är hur bra som helst. Och framförallt så vill jag inte lämna Min Lägenhet. Så jag ska verkligen kämpa för att komma över den där "Fan vad svårt det är-tröskeln" så det inte är den som gör att jag inte tror att jag vill bli journalist. Och vilken tur att jag har så superdupiga klasskompisar som mer än gärna hjälper mig när jag kör fast.

Fast jag måste ändå erkänna, att när jag kollade på Idolrepriserna igår längtade jag sjukt mycket efter min fina Jonas och slog mig själv i huvudet för att jag inte svalde min stolthet och valde estet på gymnasiet. Och nu sitter jag och sjunger Mariah Carey och skiter i om mina grannar hör mig. De får köpa öronproppar om de vill, för jag kan inte låta bli. Måste. Få. Sjunga. Den drömmen kommer jag aldrig ge upp.

Nu ska jag dricka mer kaffe och sen tralla i väg till skolan.