here I'm standing on the railroad tracks
Jag är helt skakis i kroppen men samtidigt så fylld med adrenalin för att jag vågat ta steget att ge mig ut i något helt okänt. Det känns nästan som att ta studenten fast ännu mer läskigt eftersom jag inte har en aning om vad som väntar mig nu. Det enda jag vet är att jag är så sjukt stolt över mig själv för att jag vågar. För att jag inte är den vanliga fegis jag brukar vara som alltid tar den lättaste vägen. Jag har valt sen svåra vägen - men den roligaste.
Ikväll väntar en svinrolig kväll på Stadshuset där Hoffmaestro&Chraa ska spela. Nu är det tredje gången (med minnet kvar) jag går på deras konsert och det spelar ingen roll att det är exakt samma låtar och exakt samma konsert som jag redan varit på, för det är så himla kul att gå på deras spelningar. Man bara sjunger, hoppar, skriker och springer hela tiden och det är precis vad jag behöver just nu. Ska dit med min fina, fina vän Sanna som jag absolut inte tänker tappa i samband med det beslut jag tagit - det gäller alla er jag träffat här.
Nu ska jag bara vara Anna. Jag är bäst så.
The rails, they whisper what is soon to be,
things will never be the same.
A shiver up my spine. It's right on time.