så som bara du gör, som bara du får
När jag var ungefär fjorton år pratade jag med en kille på internet som kom att bli en dröm för mig. Han var den perfekta killen på alla sätt. Varje kväll satt jag där och letade i kontaktlistan och hoppades på att hans namn skulle stå där. Varje dag skrev jag hans namn på böckerna i skolan, så där töntigt som jag gjorde när jag var tillsammans med någon i lågstadiet. Jag lämnade ofta datorn på dygnet runt bara för att jag inte ville missa en chans. Tänk om han skrev till mig när jag stängt av datorn?
Jag var inne i en period av mitt liv som jag idag kallar för en lunarraggningsperiod. Ofta satt jag med tjugo-trettio msnkonversationer samtidigt, skrivandes till killar jag hittat på Lunarstorms klotterplank och nästan alla killar hade bilder på sin jättestylade frisyr eller sin vältränade mage. Det var ett oerhört desperat flörtande från alla håll och i dag är jag glad att mina föräldrar hindrade mig från att åka i väg och träffa alla dessa okända killar. Speciellt då jag av erfarenhet vet att det många gånger säkert hade gått åt helvete.
Men det var där, på internet, som jag kunde vara den personen jag ville vara. Jag kunde överdriva eller underdriva, jag kunde framhäva de sidor av mig som jag ville framhäva på samma sätt som jag kunde dölja de negativa sidor jag hade. Jag fick uppmärksamhet av killar som enligt fjortonåriga mig var så snygga att jag knappt kunde förstå att de fanns i verkligheten. Jag kunde flörta hejvilt utan att känna mig skyldig någon något.
Och det bästa med allt det här är att många av dessa personer är mina vänner fortfarande i dag. Några av dem är dessutom mina närmsta vänner och de har verkligen fått varit med och se hur jag har utvecklats och förändrats sedan jag var tretton, fjorton och femton år. De har gett mig råd som ingen annan har kunnat ge mig, och de har sett saker ur ett perspektiv som personer i min omgivning inte har kunnat göra.
Så även om jag var patetisk, ensam och kanske till och med pinsam, så är jag glad att jag hade min lunarraggningsperiod. Den har gett mig det jag har idag.
Ni vet vilka ni är allihopa. Och nu mår jag bra, jag lovar.
Jag var inne i en period av mitt liv som jag idag kallar för en lunarraggningsperiod. Ofta satt jag med tjugo-trettio msnkonversationer samtidigt, skrivandes till killar jag hittat på Lunarstorms klotterplank och nästan alla killar hade bilder på sin jättestylade frisyr eller sin vältränade mage. Det var ett oerhört desperat flörtande från alla håll och i dag är jag glad att mina föräldrar hindrade mig från att åka i väg och träffa alla dessa okända killar. Speciellt då jag av erfarenhet vet att det många gånger säkert hade gått åt helvete.
Men det var där, på internet, som jag kunde vara den personen jag ville vara. Jag kunde överdriva eller underdriva, jag kunde framhäva de sidor av mig som jag ville framhäva på samma sätt som jag kunde dölja de negativa sidor jag hade. Jag fick uppmärksamhet av killar som enligt fjortonåriga mig var så snygga att jag knappt kunde förstå att de fanns i verkligheten. Jag kunde flörta hejvilt utan att känna mig skyldig någon något.
Och det bästa med allt det här är att många av dessa personer är mina vänner fortfarande i dag. Några av dem är dessutom mina närmsta vänner och de har verkligen fått varit med och se hur jag har utvecklats och förändrats sedan jag var tretton, fjorton och femton år. De har gett mig råd som ingen annan har kunnat ge mig, och de har sett saker ur ett perspektiv som personer i min omgivning inte har kunnat göra.
Så även om jag var patetisk, ensam och kanske till och med pinsam, så är jag glad att jag hade min lunarraggningsperiod. Den har gett mig det jag har idag.
Ni vet vilka ni är allihopa. Och nu mår jag bra, jag lovar.
Kommentarer
Postat av: Frida
sötnos!
Trackback