anna bäckman

Jag minns när min dagbok var fullproppad med korta, betydelsefulla stunder. När det viktigaste som hänt under en dag var att ha sett hans blonda hår i matsalen eller att han hade kollat på mig annorlunda än dagen innan. Det var på den tiden när djup kärlek var att ha haft ögonkontakt med en namnlös, brunhårig norrman i blommiga badbyxor på en danmarksfärja, så där så att alla övriga på båten suddades ut. När långa promenader med min dåvarande bästa vän alltid innehöll strategier för att få umgås med dem som vi samtidigt öste skit över. När jag trodde att tårar, skolstrejk och eldande av stadshus skulle hjälpa mig att få gå på ett musikgymnasium där halva nöjet innebar att jag skulle få börja om. Då, när jag aldrig var riktigt nöjd och strävade efter det som jag trodde skulle göra mig glad men aldrig någonsin kom till ro.

När jag var i Egypten för några år sedan lärde jag känna en kille som jobbade i en smyckesbutik i Hurghada. För första gången på väldigt länge pratar vi nu med varandra via internet, och på knacklig engelska förklarar han att han inte längre har något jobb eftersom det inte längre finns några turister. Dessutom har han skaffat familj och har en liten son som han inte klarar av att försörja. Bokstavligen sa han att hans sons framtid inte ser ljus ut. Hur hanterar man detta som en medelklassunge i underbara, lyckliga, neutrala Sverige? Ska försöka skaka av mig skuldkänslorna med en promenad, till att börja med.