anna bäckman

För ungefär ett och ett halvt år sedan dök det upp en människa i mitt liv under några månader. En människa som grävde genom hela min kropp med vassa naglar och vände upp och ner på allt jag någonsin tyckt och tänkt och velat. När hon lämnade mitt liv, eller när jag valde att kasta ut henne rent fysiskt, lämnade hon en trasig kropp efter sig. Inombords var jag fylld med öppna sår som gång på gång rivits bort med jämna mellanrum då jag påmints om henne på något sätt. Många nätter har jag drömt om situationer som började dra sönder de första risporna, men även om de som gjorde såren djupare och efteråt har jag vaknat och känt den där känslan så tydligt igen.

Men jag har jobbat det här året. Jag har kämpat för att sy igen alla sår och letat efter det bästa sättet att hålla ihop dem tills de läkt ordentligt. De senaste veckorna har jag trott mig få ett genombrott, om man nu kan kalla det så, och känt att jag växt mer än någonsin. Och häromnatten drömde jag återigen om den människan som grävt inuti mig, men den här gången var det jag som stog stadigt på båda fötterna, stark som en oxe och fick ur mig allt jag tänkt de senaste året. Jag fick henne att förstå de hemska saker hon gjort mig mig. Jag fick mobbaren att avslöja sig, att visa att det hela tiden har varit hon som varit den svaga. Och om jag mådde bra när jag vaknade.

Nu är det nog, på riktigt.