anna bäckman

Jag har inte kunnat sova i min säng på säkert två månader. Jag skäms nästan över att jag bäddat i min soffa och haft tv:n igång hela natten för att jag inte klarat av att gå och lägga mig i mitt "sovrum". Någon tittade in där här om dagen och skrattade åt att jag inte ens brytt mig om att bädda i sängen den här gången, vilket jag gjort tidigare för att det ska kännas som att jag försökt sova där. Nu tar jag fram lakanet på kvällen och lägger det i soffan, och lämnar sängen helt klädlös.

Igår hade jag köpt mat jag skulle laga, men jag struntade i det på grund av att något fick mig att tappa lusten, och lagade något tråkigare istället. Samma någon som skrattade åt att jag inte klarade av att sova i min egen säng fick mig även nyligen att inse att jag är alldeles för känslig för mitt eget bästa. Att jag tar åt mig av saker jag inte borde ta åt mig av, att jag blir arg på saker som jag inte borde bry mig om och att jag gör saker svårare än vad de är.

Så igår bäddade jag med nya sängkläder, i sängen, och gick och la mig där. Det gjorde ont först, riktigt jävla ont, men på bara några minuter somnade jag. Jag drömde en lång, hemsk, jävla mardröm. Men jag sov i min säng. Och idag ska jag laga den där goda maten som jag sket i igår, även fast lusten fortfarande är tappad. Och jag ska svälja alla klumpar som kommer upp i halsen. Alla.