anna bäckman

Början på låten är värst. Den får mig verkligen att minnas en speciell stund och ger mig tillbaka känslan som fanns då. Vet inte ens om det är rättvist att säga att början på låten är värst, för det låter som att det är en dålig känsla den ger mig, vilket det inte är. Så vi byter ut värst till starkast. Och så kan jag påpeka att refrängen inte ligger långt efter. Den väcker minnen av en stund när allt är så intensivt och så perfekt som man någonsin vill att det ska vara, och att det är allt man någonsin önskat sig - så länge det inte blir mer.

Jag borde ha behövt hjälpa till. Jag borde ha varit den som torkade tårar i någon annans ansikte och hjälpte någon ta sig igenom dagen, men det var det inte. Det var precis tvärtom. Och låten påminner mig om det.

Min inställning till allt som händer och "borde" hända runt omkring mig har ändrats de senaste halvåret, vilket jag ältat några gånger här i bloggen. Jag har inte riktigt förstått vad det varit som gjort att jag blivit lugnare, utan det har bara hänt. När jag spenderade en vecka i Borlänge med en väldigt intelligent tjej pratade vi om just det och hon tittade på mig och frågade om jag var öppen för att lära mig en ny livsfilosofi. Först tog jag inte in det till hundra procent, men under veckans gång hände det flera gånger att hon röck tag i min arm och sa "Anna, det här är det här som är attraktionslagen." Och situationerna när detta hände var så himla olika att jag var tvungen att på något sätt förstå innebörden av det på ett mycket djupare plan än bara den korta förklaring hon gett mig innan.

Nu när jag kommit hem har jag gett mig tid att lära mig. Jag har satt mig ner i stunder då jag kan vara helt fokuserad och läst texter nogrannare än jag någonsin gjort tidigare och jag känner mig så uppspelt samtidigt som jag känner en enorm harmoni i kroppen. Första gången jag började läsa fick jag gåshud och hade nära till tårar vid så många tillfällen för att jag helt plötsligt förstod varför vissa saker hade hänt mig, och andra, och varför jag under det senaste halvåret mått så mycket bättre i mig själv. Nu ser jag det överallt. Nästan alla människor jag träffar säger saker som så tydligt bevisar attraktionslagen att jag inte kan låta bli att sprida det vidare till folk som hittills blivit lika frälsta som jag.

I och med det här, har jag stundvis stort hopp om min framtid. Det kommer nog ta ett tag för mig att kunna praktisera min nya tro fullt ut, men jag vet att det är rätt. Jag vet att det är så det funkar. Jag har ju äntligen kommit underfund med att innan man kan älska någon annan måste man älska sig själv, och attraktionslagen säger att innan du kan önska dig något bättre måste du vara nöjd med det du har. Och det är jag snart. Och då jävlar kommer det börja hända grejer.

Det tog två timmar för mig att reagera. När blev fem sekunder till två timmar? Den stöddiga minen har blivit lugn och det osynliga har börjat dra till sig uppmärksamhet. Beror det på att det ökat, eller minskat? Helt plösligt finns det siffror som inte längre skrämmer och andra som plötsligt gör det. Målade tånaglar, fina tröjor, men absolut inget smink. Vad konstigt det kan bli. Hur fan gör man för att hänga med?