anna bäckman

Jag är helt skakis i kroppen men samtidigt så fylld med adrenalin för att jag vågat ta steget att ge mig ut i något helt okänt. Det känns nästan som att ta studenten fast ännu mer läskigt eftersom jag inte har en aning om vad som väntar mig nu. Det enda jag vet är att jag är så sjukt stolt över mig själv för att jag vågar. För att jag inte är den vanliga fegis jag brukar vara som alltid tar den lättaste vägen. Jag har valt sen svåra vägen - men den roligaste.

Ikväll väntar en svinrolig kväll på Stadshuset där Hoffmaestro&Chraa ska spela. Nu är det tredje gången (med minnet kvar) jag går på deras konsert och det spelar ingen roll att det är exakt samma låtar och exakt samma konsert som jag redan varit på, för det är så himla kul att gå på deras spelningar. Man bara sjunger, hoppar, skriker och springer hela tiden och det är precis vad jag behöver just nu. Ska dit med min fina, fina vän Sanna som jag absolut inte tänker tappa i samband med det beslut jag tagit - det gäller alla er jag träffat här.

Nu ska jag bara vara Anna. Jag är bäst så.

The rails, they whisper what is soon to be,
things will never be the same.
A shiver up my spine. It's right on time.

Ibland måste man ta svåra beslut. Det kan handla om att välja mellan två saker som är precis lika bra och man är så oerhört rädd att välja fel att man knappt vågar fundera över sitt val. I andra fall kan det handla om att man måste avgöra om man ska ta ett beslut som antingen kommer såra någon annan, eller göra att man själv inte mår så bra som man skulle kunna må. Pest eller kolera. Stampa, eller bli stampad på.

För mig handlade det om att lämna något bra för att ge mig in i något nytt, helt främmande, i hopp om att jag äntligen skulle få veta var min inre kompass för mig. Och jag vågade. Jag hoppade, men jag landade fel. Och nu har jag under de senaste dagarna stått inför ett ännu svårare val. En sak och en ingensak. Det bra, och gamla, kändes jag mig inte färdig att gå tillbaka till riktigt än. Jag vill hoppa vidare, se om jag kan landa på något annat ställe. Prova mig fram.

Så, jag valde ingensak och imorgon ska jag ordna med allt det praktiska och hålla tummarna för att det går så bra som jag tänkt mig. Sen har jag förmodligen tre månader framför mig som just nu är helt innehållslösa men förhoppningsvis något helt annat inom en snar framtid. Det här är något jag aldrig hade gjort förut, men de senaste veckorna har fått mig att växa något enormt och jag känner mig mer målmedveten än jag gjort tidigare.

Jag ska ge mig ut på helt okänt vatten. Jag ska chansa mer än jag någonsin gjort.
Och det bästa av allt är, att jag vet att jag har en sinnesjukt mjuk matta att landa på om jag faller.

Alldeles nyss skrev en gammal klasskompis till mig som hade glömt att jag flyttat, och då slog det mig att de senaste två åren är det jag som har träffat folk på Fristadstorget och sagt: "Vad längesen man såg dig. Var har du varit?". Men nu kommer det vara folk som tittar på mig och säger, "Va? Har du flyttat till Sundsvall?". Det känns obeskrivligt konstigt att jag redan känner mig så hemma här efter bara tre veckor. När jag pratade med mamma igår för att boka tågbiljetter till Eskilstuna trodde hon att jag menade resan dit när jag sa "hemresan" men jag pratade om vilken tid jag skulle kliva av tåget i Sundsvall på söndagen igen.

Som jag säger hela tiden vet jag inte än om journalistyrket passar mig, vilket kan betyda att jag kanske kommer att hoppa av om jag upptäcker att jag har andra planer. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så, för jag vill verkligen inte lämna alla underbara människor här, eller säga hejdå till lärarna som jag redan upptäckt är hur bra som helst. Och framförallt så vill jag inte lämna Min Lägenhet. Så jag ska verkligen kämpa för att komma över den där "Fan vad svårt det är-tröskeln" så det inte är den som gör att jag inte tror att jag vill bli journalist. Och vilken tur att jag har så superdupiga klasskompisar som mer än gärna hjälper mig när jag kör fast.

Fast jag måste ändå erkänna, att när jag kollade på Idolrepriserna igår längtade jag sjukt mycket efter min fina Jonas och slog mig själv i huvudet för att jag inte svalde min stolthet och valde estet på gymnasiet. Och nu sitter jag och sjunger Mariah Carey och skiter i om mina grannar hör mig. De får köpa öronproppar om de vill, för jag kan inte låta bli. Måste. Få. Sjunga. Den drömmen kommer jag aldrig ge upp.

Nu ska jag dricka mer kaffe och sen tralla i väg till skolan.

Jag är så glad att jag gjorde av med alla de där pengarna, för det här armbandet betyder mer för mig än vad jag någonsin kunnat ana. Ibland tittar jag bara på det. Ibland sitter jag och känner på det. Typ gnuggar, som Aladdin gör med sin lampa, och hoppas att ni ska hoppa ut ur det. Saknar, och älskar er.

Efter två dagars nollning känner jag mig inte längre så ensam i Sundsvall och mina förväntningar på de tre åren här har blivit väldigt mycket högre. Igår kväll var superroligt och hela dagen idag har varit precis lika bra med pizza, tv-spel och bara en massa, massa prat. Imorgon börjar skolan och jag känner mig otroligt taggad faktiskt. Och förväntansfull.

En tokseriös Jens och en tokseriös Jonatan


Hahaha...

Nollningen har börjat. Nu händer det grejer. Hemma på lite kaffe och sen bär det av igen. Lägg märke till det neongröna armbandet som ger mig gratis inträde på Kårhuset. Brudarnas armband sitter på andra handen <3

Bara för att jag var glad över solen så tittar jag ut genom fönsret och ser det här. Balle.

Imorgon jobbar jag mina sista 8 timmar på ICA. Eller ja, inte sista för alltid. Men sista på länge. Och idag när en kund stannade kvar och pratade med mig om journalistik i flera minuter och när min supersöta gubbe önskade mig lycka till och sa "Jag tänker på dig i höst, det vet du!" så frågade jag mig själv tusen gånger varför jag gör detta.

När jag var ute i fredags kväll hade jag en av de roligaste utgångarna i mitt liv. Även fast nästan alla på Harrys var över 40 och även fast jag var nykter (vilket ingen trodde på). Några av mina närmaste var där och när de kramade om mig och sa att allt kommer gå bra och att jag kommer ha skitkul så frågade jag mig själv tusen gånger varför jag gör detta.

Jag som alltid längtat bort känner helt plötsligt att jag inte kan. Det känns som om allt kommer gå åt pipsvängen och att jag kommer vara tusen gånger sämre än alla andra som jag ska plugga med. Och jag lovar att jag glömt förbereda något superduperviktigt som kommer förstöra massor för mig i början. Sånt händer mig jämt. Dessutom är jag livrädd för att försova mig första dagen och galet nervös för grillfesten som är nu på lördag kväll.

Och som sagt, så frågar jag mig själv tusen gånger varför jag gör detta. Jag lider just nu av en sjuk separationsångest. Jag kommer sakna mitt jobb, mina vänner och min familj. Jag kommer sakna helheten av Eskilstuna även om det finns delar av den jag inte tycker om. Jag längtar redan hem, fast jag inte ens åkt. Om tre dygn har min familj lämnat mig i Sundsvall och jag kommer sitta ensam på mina 22 kvadratmeter och göra.. ja - vad?

När jag packade ihop det sista idag hittade jag min oranga låda som är märkt "PRIVAT" och satt och läste igenom gamla lappar och texter jag skrivit. Jag hittade min Historyline bok där jag skrivit en novell om förintelsen och jag kom på hur sjukt mycket jag älskar att skriva. Med lite styrka kommer det här kunna bli bra, och gåshuden jag fick i bilen säger mig att den styrkan kommer att finnas.

Men just nu är den långt borta och jag vill bara sätta mig och grina.