and gives the feeling you've come home
Sen dess har den där svindlande känslan som fjärilen utger funnits med mig och levt parallellt med en känsla av tillit, stolthet och trygghet. Men efter år av försök att på något sätt utveckla det till antingen hat eller kärlek gav jag upp och stängde in fjärilen i en byrålåda. I den nedersta lådan. Och jag låste den, stoppade in ett tuggummi i nyckelhålet och tejpade omsorgsfullt över det. Och så skulle jag låta det vara, tills det var dags som jag så fint kallade det. Jag visste att rätt tid och rum skulle komma någon gång, men inte än. Nu fanns det bara plats för tilliten, stoltheten och tryggheten. Och jag visste att det skulle finnas kvar föralltid om jag inte krånglade till det.
Men ibland får den där fjärilen oanade krafter och hoppar till med sån styrka att en liten, liten doft av den kan sippra ut och påverka mig. Och idag undrar jag om jag kanske gjorde ett misstag som stängde in den på en plats helt utan syre, för jag tror det är försent. Och det finns inget jag hatar mer än känslan av att det är försent. Mina rätta tillfällen har tagit slut och jag borde inte ha låtit mig själv räta ut mitt liv efter den där speciella stunden när jag var nio. Även om känslan av föralltid fortfarande finns kvar så räcker det inte nu. Jag vill ha mer.
Looking back I see, it was meant to be.
It was you that showed me how.
squeeze it and hold it for the rest of our lives
Det återkommer en massa namn när jag läser ikväll. De ploppar upp lite här och var i samband med ord som älskar, bäst, föralltid och tack. Era namn dyker sällan upp i varken tal eller skrift för min del idag, om ens det. Och även om ni säkert inte skulle tro mig så saknar jag er väldigt mycket. Även om vi haft våra dispyter och även om vi säkert inte skulle passa speciellt bra ihop idag så var vi perfekta för varandra då. Vi var verkligen som ett pussel, fyllt med udda pusselbitar men som ändå flöt ihop och passade perfekt mot varandra. Det var äkta då, även om det inte längre finns. I alla fall inte för alla av oss. Men jag hoppas att det någonstans inom oss alla fortfarande finns en liten, liten röst som fylld av värme viskar "från nu till ålderdomshemmet".
Ibland undrar jag om jag har gjort bort mig. Om jag i sökandet på det som skulle vara bättre tappade bort en del av mig själv som kanske var en av de bättre bitarna. Jag menar självklart inte att jag skulle vilja ta bort allt som finns i min liv idag, och heller inte att mitt liv sen jag var 15-16 år varit bedrövligt, men jag skulle bara vilja veta varför jag var så missnöjd då. Och förstå. Och jag vill ha tillbaka den där kämparglöden, längtan och styrkan. Allt jag ville då var att stå på en scen med en mikrofon i handen och sjunga inför folk, och jag hatade verkligen allt som stod i vägen för mig. Jag vill ha tillbaka den viljan, och framförallt tron på att det går.
Även om jag inte riktigt förstod mig på mig själv då så hade jag i alla fall orken och förmågan att reflektera över mig själv. Idag sätter jag mig bara med armarna i kors och konstaterar. Och det värsta av allt är att jag oftast gör det i tystnad. Då fanns det alltid någon som visste, minst en, idag är det sällan någon över huvud taget som vet hur jag resonerar i mitt huvud. Då skrev jag alltid ut vad jag tyckte och kände på platser där jag visste att folk skulle kunna läsa dem, idag raderar jag de djupaste blogginläggen innan jag publicerar dem.
Jag vet inte om jag vill hitta tillbaka, eller om det ens vore möjligt för mig att göra det. Men jag vet att jag inte längre ser 15-åriga mig som den trasiga tjejen mitt i en identitetskris. Jag var så mycket mer än så, och jag hade så mycket mer än så.
I've been waiting and patiently praying for this moment all my life,
and I never thought I'd ever feel so glad to be alive.
I've spent so many years dreaming of this, I'm long overdue.
And finally all my dreams are happening in an ideal form of you.
fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont
När man är sjuk länge har man tid att tänka väldigt mycket och oftast finns det mer plats då för jobbiga tankar än vid något annat tillfälle. När man inte orkar svara i telefonen eller inte orkar gå ut på en promenad med en underbar vän så har man inte heller möjlighet att varken ventilera eller få energipåfyllning. Därför hinner man både hata, längta och undra alldeles för mycket, och i tillslut bryter man ihop. Kanske. Och den där känslan, ångesten, den vill jag vara utan.
Så när det helt plötsligt dyker upp en idé som känns så där galet rätt vill man bara ställa sig på ett berg och skrika ut det till alla och när man även upptäcker att eventuella hinder på väg dit är obefintliga eller obetydelsefulla vill man skrika ännu högre. Och om man samtidigt upptäcker alla de där små ljusglimtarna i ens liv igen och blir påmind om vad det är som gör en glad, så kan man lyfta till höjder man trodde slutat existera.
Och i allt det här kan man även dra lite extra i de där jeansen som satt så tight för några månader sen, och man kan röra sig smidigt i skinnjackan som stramade över axlarna i höstas, och man kan sitta i soffan och inte göra något viktigt alls utan att ha dåligt samvete. Då når man höjder som man aldrig trodde existerat över huvud taget.
Jag är stark, jag har planer och jag har möjligheter.
I have nothing to say, but I feel like my mouth is open
vuxen, singel och kåt, och det ska jag göra nått åt
<3
and making love was just for fun
Ska bli spännande att se var jag befinner mig imorgon; i framtidsvisionen, i baksmällan eller i Spanien.
so I'm waiting until the upper hand is mine
Too many times that I've held on when I needed to push away,
afraid to say what was on my mind, afraid to say what I need to say.
Too many things that you've said about me when I'm not around,
you think having the upper hand, means you gotta keep putting me down.
So many people like me put so much trust in all your lies,
so concerned with what you think to just say what we feel inside.
So many people like me walk on eggshells all day long,
all I know, is that all I want is to feel like I'm not stepped on.
There are so many things you say that make me feel you've crossed the line.
What goes up will surely fall, and I’m counting down the time.
cause being this person is all I've got left to hide
När jag var i Egypten för några år sedan lärde jag känna en kille som jobbade i en smyckesbutik i Hurghada. För första gången på väldigt länge pratar vi nu med varandra via internet, och på knacklig engelska förklarar han att han inte längre har något jobb eftersom det inte längre finns några turister. Dessutom har han skaffat familj och har en liten son som han inte klarar av att försörja. Bokstavligen sa han att hans sons framtid inte ser ljus ut. Hur hanterar man detta som en medelklassunge i underbara, lyckliga, neutrala Sverige? Ska försöka skaka av mig skuldkänslorna med en promenad, till att börja med.
jag är så trött på alla mail och koder
På sju år kan det hända otroligt mycket. Jag har inte många vänner som jag kan säga var mina vänner för sju år sedan, tyvärr. I takt med att man utvecklas så förändras man och till slut måste man inse att man med respekt kan gå skilda vägar även om man nyligen kallat varandra för bästa vänner.
Jag har dock alltid haft väldigt bra vänner, pålitliga och omtänksamma, och jag har alltid haft någon att vända mig till. Dock var internet en stor hjälp för mig för sju år sedan, när jag började känna mig fel och började undra vem jag egentligen var. Som jag nämnt tidigare så kunde jag vara mig själv på internet, men med det menar jag snarare att jag kunde hitta mig själv. Jag hade möjlighet att prova mig fram, se vem jag ville vara i och med att de jag pratade med inte visste någonting om mig som jag inte berättade. Jag låtsades inte, jag undersökte bara.
En person som hjälpte mig i min förvirring som började för sju år sedan är min vän än idag. Han har alltid fått höra den mest ärliga förklaringen till allt som har hänt i mitt liv, eftersom det var lättare för mig att inte ljuga för mig själv när jag inte satt mitt emot någon som jag var tvungen att se i ögonen. Vi har inte alltid varit sams, men vi har alltid kunnat höra av oss till varandra. Den här personen har sett mig gå från att vara en osäker högstadietjej till en förvirrad gymnasietjej, till att nu veta någorlunda vem jag är men inte ha någon aning om vad jag vill med livet. Och han har alltid lyssnat och förstått.
På fredag ska vi för första gången sitta öga mot öga och föra samma diskussioner som vi gjort via elektronik i sju långa år, och jag kan inte med ord beskriva hur bra det känns. Tack Olle, för att du aldrig hatat mig.
(Nu kommer du hata mig..)
du vill att jag ska älska med nån som bara älskar sitt
Det förvånar mig fortfarande att en person kunde få mig att tappa bort mig själv helt. Jag som trott att jag varit så stark och säker på mig själv kunde helt plötsligt börja undra om det kanske var bättre att låta någon annan bestämma exakt hur jag skulle vara för att jag inte skulle förstöra livet för alla jag någonsin kommer att träffa. Jag trodde att den där känslan av maktlöshet och hjälplöshet inför en enda person hade försvunnit för evigheter sen men faktum är att den bara har stått en bit utanför bubblan och väntat. Väntat på första lilla antydan till spricka, för att snabbt ta sig in igen.
Efter drömmen i natt knackade den på igen, men jag låste dörren med alla lås som fanns för att inte låta värdelösheten påverka mig igen. Aldrig mer, någonsin, ska någon få mig att känna mig så dålig, för det är jag ta mig fan inte.
Hit skulle jag behöva åka nu, vem är på?
rika leker fattiga, men bor i sköna hus
~"Ja, fast inte lika kallt som det var tidigare idag. Och vet du? Det är nästan bara fyra månader kvar till midsommar!"
- "Ja, så kan man ju också se det.."
~"Tänk hur jobbigt det var i november, med sju månader kvar!"
...
- "Ja, och jag har ta mig tusan inte fått en enda stol i huvudet idag!"
hold on tight baby, lean when I lean
Countin' trumpets on the wall, fiery flame will kill us all,
and I hear trumpets ringing in my head before I go to sleep.
Takes me back, way back, when we were young and we were friends.
Now I'm home alone smokin' cigarettes waitin' by the phone.
Sweet Virgina blue skies, early mornin' sunrise,
I can see your spirit dancin' next to mine.
I know that you'll never be the same again.
We can just roll on down this road my friend.
I know that you'll never be, just never be alone.
I know that you'll be there when I will say goodbye. 
för dig ska jag göra det tusen gånger om
Något annat som är konstigt är att jag idag planerade mitt pluggande för att hinna med att se handbollen på tv. Handbollen. Och igår stod jag och bläddrade hoppfullt i tidningen och blev besviken när jag såg att det inte var någon match överhuvudtaget. Det tredje konstiga är att jag samtidigt som den urtråkiga handbollsmatchen satt och letade på bra hemförsäkringar och elavtal till min lägenhet som jag flyttar in i nästa helg. Och imorgon ska jag till skolan. Jättekonstigt.
Men något som inte är det minsta konstigt, är att jag nyss bokade biljetter till Daniel Adams-Ray i Eskilstuna, 18 februari. Det är så mycket Anna som det kan bli. Känns bra att avsluta kvällen med det. Godnatt!
(inte likt mig att sova så tidigt heller, fan)
det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer minnas om hundra år
Idag påbörjade en av de förmodligen roligaste perioderna i mitt liv och efter att återigen kunna kalla mig för student åt jag lunch med en av mina allra finaste vänner. Samtidigt som jag njöt av min bulgursallad med kyckling och fetaost diskuterade vi något som jag trodde jag var ensam om att känna. Men nu vet jag att vi är minst två, och när vi kunde sitta och skratta åt det kände jag verkligen att jag kunde få lite distans till det och se det ur ett sjukt perspektiv. Men jag tittade ändå på min vän och sa: "Fyfan, vad vi är tragiska.", och hon fnissade tillbaka i sin blåa lilla mössa.
Hur fan kan man vara tjugo år och inte tro på det allra finaste vi människor har? Den känslan som vi inte är långt ifrån ensamma om på den runda boll fylld av varelser som inte har möjlighet att utveckla den. Varför sitter jag och tittar på filmer och gråter av avund samtidigt som jag fnyser åt det jag ser runt omkring mig istället för att vara glad över att det någon gång kommer att hända mig? Varför är jag så kall? Jag som så ivrigt letade och försökte hela tiden, har helt plötsligt börjat se mig själv som den där konstiga tanten som kommer sitta i en stuga med trettio katter och femtiofem fåglar och lyssna på Lasse Lindh och Westlife medans skitungar kastar ägg på mina fönster. Men inte satan kommer jag vinna någon talangtävling inte.
Det måste finnas ett mellanting. Något grått mellan det där svarta och vita som antingen får oss att kasta oss över det inbillade pirret i magen eller får oss att knuffa bort alla som försöker komma in i den där hemliga sfären som vi inte riktigt hittat själva än. Klart det finns, och klart det spelar roll. Snart.
a sound that leads me home again
"Du är en ganska känslig person, ellerhur?". Om jag är. Och de senaste månaderna har jag varit mer känslig än någonsin. Jag har tagit åt mig så otroligt mycket av kritik mot min personlighet att jag mått dåligt i flera dagar över saker som mina vänner glömt bort efter tre sekunder. För de tycker om mig, fast jag gör vissa saker som de stör sig på. Att kunna tala om det för dem, att jag är så känslig, får mig att inse att de är det bästa jag har.
Men jag har även varit känslig för bra stunder. Speciellt de senaste veckorna. Efter att ha spenderat några timmar med mina allra bästa har jag suttit bakom en ratt och tänkt "Fasiken, vilken bra kväll det här blev!" och känt att jag velat ringa någon för att berätta hur roligt vi har haft det och hur omtyckt jag känner mig. Vissa kvällar har jag nästan gråtit av lycka och när jag haft flera bra dagar på raken så har jag känt mig bortskämd. Och rik.
Två av mina finaste befinner sig på andra sidan jordklotet den här våren, och inte nog med det. Varsin sida av jordklotet. Men jag känner verkligen nu att det faktiskt inte spelar någon roll. På något sätt kommer vi alltid ha långa rep knutna till den stad där vi alla vuxit upp och delat så många saker både med varandra och med andra, och det kommer alltid hålla oss ihop. Oavsett var vi är. Den här hösten har bevisat det om inte annat.
Jag har kommit fram till saker om mig själv, tagit tag i saker som har med mitt liv att göra som får mig att vilja ta tag i ännu fler saker. Och jag är på gång. Jag är på gång att bli, inte någon annan, men någon lite, lite bättre än den jag är nu. På alla plan. För både min egen skull och andras. Igår kom jag på mig själv med att berätta för en vän att jag är taggad på livet igen, och de orden passade så fint på min läppar att jag skuttade till. Och det är mycket tack vare mina vänner som visat för mig hur det ska vara när det är på riktigt.
Now I know it's true, my every road leads to you.
And in the hour of darkness, your light gets me through.
It's to you I will always, always return.
I keep holding out, for what, I don't know
Ibland tycker jag om mig själv och ibland spyr jag över mig själv. Låt oss lämna det så bara. Välkommen, 2011.
Förra nyårsafton var så jäkla bra <3
jag vet inte hur det började, men det började långsamt
En röst utan ansikte frågade mig om det hade hänt något, och efter många tysta sekunder hörde jag mig själv svara att jag inte visste fast jag egentligen bara ville skrika: "Om du bara visste hur mycket och lite som har hänt..". Jag visste inte att jag skulle känna mig så mycket lättare av att bara höra någon fråga mig hur jag mår utan att använda de uppenbara orden och höra någon jag inte känner önska mig ett gott nytt år och mena det ända utifrån lilltån. Telefonsamtalet fick mig att känna att det är okej. Det är faktiskt okej.
Nu ska jag fira nyår på fredag med alla de bästa, men för mig börjar det om på tisdag. Då ska jag ge mig själv en ny chans och låta mig själv uppleva alla de där nya möjligheterna som alla pratar om. Den här gången ska jag också se det, och förstå det, och tro på det. Nu jävlar.
so don't wake me up, don't let me down
Jag minns även första gången jag hörde Swear it again, Fool again och Flying without wings i mitt rum samtidigt som jag tänkte på killen jag var så otroligt kär i på låg- och mellanstadiet. Sen dess har alla Westlifes skivor ramlat in som födelsedagspresenter och spelats flitigt tills alla texter sitter i benmärgen på mig. Alla gånger som jag sjungit deras låtar med skratt, och alla gånger jag sjungit deras låtar med tårar har fått mig att känna det som om de fem grabbarna (ja, jag räknar med Brian också) är mina vänner.
Fjorton år senare har jag ständigt 106,9 inställd på radion när jag kör bil och skruvar istället upp volymen extra mycket när jag hör introt till låtar som Heaven's on fire eller Shout it out loud. Och idag fick jag, inte oväntat, Westlifes senaste album Gravity av mamma i 20-årspresent, och den spelades samtidigt som jag stod valde kläder och gjorde mig i ordning. Snart blir texterna mer en vana än en upptäckt.
Vissa saker ändras, och vissa saker ändras inte. God jul, och så där.
och jag undrade vad som hände, vi som skrattade nyss
Jag har många gånger försökt övertala mig att jag kan, att jag har möjligheter och att jag borde vara tacksam. Men ibland måste man låta sig själv ramla tillbaka till att det faktiskt inte är så bra och ta tag i det istället för att låtsas som att det inte finns. Många saker den här hösten har fått mig att lära känna mig själv och fått mig att inse vad jag vill ha och inte vill ha i min omgivning. Jag vet inte om jag kan säga att jag blivit starkare, men jag har nog blivit någon annan. Eller så har jag blivit mig mer lik själv.
När jag kom hem trodde jag att det inte skulle finnas några tider till mig på Ica, men nu har jag jobbat mycket igen de senaste dagarna och jag har svårt att sätta ord på hur det får mig att må. Att höra från kunder att de saknat mig, och tycker det är skönt att ha mig tillbaka får mig att känna att jag inte skulle kunna ha ett bättre jobb. Även fast jag inte vet vad de heter så är de nog några av de bästa människorna jag vet och de ger mig enormt mycket energi.
Om några veckor flyttar jag hemifrån, på riktigt.
och jag drömmer om en framtid som glömmer
Jag hörde alla viska om natten, de visste vad som hänt.
Det som en gång varit mitt blev nu vårt.
Och jag kände dina ögon den natten, de följde varje steg.
De såg mig som någon annan, och jag kände mig som det.
Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand.
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, går jag hellre hem.
Kvar i något jag lämnat för längesen.
Om och om håller du mig kvar i något jag lämnat för längesen.