Jag tror jag är knäpp
Idag när jag varit på bio med min mamma och min syster kände jag inte för att åka hem, eftersom det var så fint väder. Det slutade med att jag satte mig vid eskilstuna-ån med en kaffe från mcdonalds och bara tittade. Helt själv. Och överallt gick folk omkring två och två. På andra sidan ån satt två pensionärer och utövade någon slags gymnastik, ute på strömsholmen satt ett par och höll om varandra och på vägarna var folk ute och gick eller cyklade tillsammans. De enda personerna som var själva var sånna som skulle någonstans, som gick med bestämda steg som visade att de hade ett bestämt mål och bara förflyttade sig så snabbt så möjligt, och de flesta av dem hade en telefon i handen, antingen pratandes eller sms:andes. Eller så hade personen en hund med sig.
Då slog det mig, att vi människor nästan aldrig är ensamma. Vi vill inte vara ensamma. Vi måste alltid ha någon eller något att bolla med, antingen en "live-person", en dator, en tv eller en telefon. Är vi rädda för att vara ensamma?
När jag satt där själv och tänkte på saker som jag diskuterat med andra tusentals gånger kom svaren bara fram. För när jag satt där själv, utan någon eller något att bolla med, kunde jag inte vara annat än ärlig och därför se och tolka allt på ett ärligt sätt. Så jag satt där själv, vid ån och drack mitt kaffe och kom fram till saker om mig själv och om saker runt omkring mig. Jag granskade träden och kollade på kyrktornen och iakttog folk som var i närheten av mig.
Men främst kom jag fram till att jag aldrig mer ska lära mig av mina misstag, utan jag ska göra om dem om och om igen tills det inte är ett misstag längre. För det blir inte fel jämt, och det ena leder inte alltid till det andra. Det blir inte ett världskrig så fort en nazist försöker göra sig mäktig, och det blir inte reformation så fort en "knaspelle" översätter en bibel, och det blir inte alltid fel för att man kysser en kille som alla säger är en idiot. Det blir inte alltid fel för att man gör en sak som blev fel sist man gjorde det. Jag ska aldrig sluta göra misstag.
Bakom mig, vid ån, satt en gubbe på en bänk. Han var också ensam, och det gjorde mig glad att se att det fanns fler än jag som kunde göra något utan att ha någon med mig. Men efter ett tag hörde jag hans röst och vände mig om. Han hade tagit upp telefonen och ringt en bekant. Jag kände mig själv lite rastlös och tog min kaffe och gick till cykeln för att åka hem. På vägen hem blev det för rörigt i mitt huvud, så jag lyssnade lite på Jason Mraz för att lätta på trycket.
Precis just nu, kom jag på, att det jag gör just nu är att skriva upp mina tankar på ett bollplank. Mina tankar som jag sa var ärliga i mitt huvud när jag själv tänkte dem men som nu kan ha förändrats då jag berättar dem för er, utan att jag själv tänker på det. Vågar jag vara ärlig när jag tänker utanför mig själv?
Nu blir det för tungt, godnatt!
Då slog det mig, att vi människor nästan aldrig är ensamma. Vi vill inte vara ensamma. Vi måste alltid ha någon eller något att bolla med, antingen en "live-person", en dator, en tv eller en telefon. Är vi rädda för att vara ensamma?
När jag satt där själv och tänkte på saker som jag diskuterat med andra tusentals gånger kom svaren bara fram. För när jag satt där själv, utan någon eller något att bolla med, kunde jag inte vara annat än ärlig och därför se och tolka allt på ett ärligt sätt. Så jag satt där själv, vid ån och drack mitt kaffe och kom fram till saker om mig själv och om saker runt omkring mig. Jag granskade träden och kollade på kyrktornen och iakttog folk som var i närheten av mig.
Men främst kom jag fram till att jag aldrig mer ska lära mig av mina misstag, utan jag ska göra om dem om och om igen tills det inte är ett misstag längre. För det blir inte fel jämt, och det ena leder inte alltid till det andra. Det blir inte ett världskrig så fort en nazist försöker göra sig mäktig, och det blir inte reformation så fort en "knaspelle" översätter en bibel, och det blir inte alltid fel för att man kysser en kille som alla säger är en idiot. Det blir inte alltid fel för att man gör en sak som blev fel sist man gjorde det. Jag ska aldrig sluta göra misstag.
Bakom mig, vid ån, satt en gubbe på en bänk. Han var också ensam, och det gjorde mig glad att se att det fanns fler än jag som kunde göra något utan att ha någon med mig. Men efter ett tag hörde jag hans röst och vände mig om. Han hade tagit upp telefonen och ringt en bekant. Jag kände mig själv lite rastlös och tog min kaffe och gick till cykeln för att åka hem. På vägen hem blev det för rörigt i mitt huvud, så jag lyssnade lite på Jason Mraz för att lätta på trycket.
Precis just nu, kom jag på, att det jag gör just nu är att skriva upp mina tankar på ett bollplank. Mina tankar som jag sa var ärliga i mitt huvud när jag själv tänkte dem men som nu kan ha förändrats då jag berättar dem för er, utan att jag själv tänker på det. Vågar jag vara ärlig när jag tänker utanför mig själv?
Nu blir det för tungt, godnatt!
Kommentarer
Postat av: J.
Think outside the box! :)
Trackback