anna bäckman

Förut var det alltid något speciellt. Något som fick mig att ha roligt, skratta och må bra, och inse saker om mig själv som tidigare inte förstått. Det fanns ett snöre som höll ihop något viktigt och annorlunda som verkade vara på väg att utvecklas till något stort och bra.

Snöret har gått av, och knutarna som jag knyter går bara upp hela tiden.
Varför har ingen lärt mig ordentliga knopar? Jag ångrar att jag aldrig var någon scout.