how I loved you, how I cried

Jag förstår inte vad som händer med rutiner och traditioner. Det är så mycket som försvinner med åren. Folk har slutat fira högtider på traditionella sätt och jag kommer ihåg hur förstörd jag blev i sexan när min musiklärare tog bort "We are the world" från våran avslutning. Den hade sjungits av sexorna i alla år.

Familjelivet finns knappt längre, familjer med skilda föräldrar är den nya Svensson-familjen. Folk börjar trotsa oskrivna regler, som att man har vita klänningar och vita hattar på studenten, och att man har långa klänningar på balen. Men det värsta av allt - folk slutar gå på balen.

Ända sen mellanstadiet har jag gått och fantiserat om balen. I högstadiet började jag och mina tjejkompisar kolla ut klänningar och bestämma hur man ska ta sig dit. I ettan på gymnasiet började jag fundera på vem jag skulle gå med och nu i trean när det är dags att börja anmäla sig så är det knappt en jävel som ska gå. Har man ingen pojkvän står man där utan balpartner och ingen av mina killkompisar är intresserade av att ta på sig smoking och leda mig in på Sundbyholms slott. Jag typ gråter. Vad har hänt?

Jag har i alla fall köpt klänning nu, för jag ska fan gå - jag ska vara prinsessa för en dag. Och jag har klarat mig utan en prins i hela mitt liv så varför skulle jag behöva en nu?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback