anna bäckman

Det är så otroligt lätt att förstöra en vänskap. Man kanske blir förvirrad av någon anledning, eller missförstår varandra eller bara tjafsar i onödan och sen helt plötsligt är man utan varandra. Det kan gå så fort att man inte ens märker det, eller också är det just det man gör. Märker det. Och så upptäcker man att man var väldigt klantig, eller att man är sjukt besviken eller förvånad över sitt eget eller sin väns beteende. Men det läskigaste är att man ibland kan känna en lättnad över att vänskapen är slut, även fast den var bäst. Man kan känna det som en prövning, att man tar en paus för att testa om man klarar sig utan varandra. Tappa beroendet, se om man tar varandra för givet. Man kanske till och med omedvetet förstörde vänskapen med flit för att man behövde lite luft även om man aldrig trott att man skulle vilja vara utan personen.

En annan sak som är konstig är hur man kan bli så kär att man slutar tro på kärleken. Att man när man är 18 år kan ha känt så stor kärlek till någon att man inte tror att man någonsin kommer kunna känna likadant för någon annan. Det går inte ens att föreställa sig hur man skulle kunna leva med någon i hela sitt liv. Man försöker nästan tvinga sig själv att tycka om andra, inbillar sig att man gör det, bara för att man så gärna vill att det ska finnas någon annan som är lika perfekt. Men varje gång ramlar man tillbaka till att "det är kört". Och det beror på att man varit helt galet, spritt språngande, sprudlande och tokigt kär. När man är 18 år.

This world has only one sweet moment set aside for us.